Some die young
O kanske är jag en av dom?
När fan kan jag få en uppgång i livet istället för att hela tiden få nedgångar?
Nedgångarna slutar inte komma i mitt liv.. Hela tiden kommer nya, och jämt när jag inte tror att det kan bli värre så blir det ändå det..
Det jag hade kvar att leva för förut och som fick mig att stanna kvar på jorden var:
Skolan, kompisarna i skolan, mina hundar, lägenheten.
Nu däremot tvingas vi i klassen byta skola och då splittras vi, så skolan och kompisarna i skolan är strukna.
Mina hundar, det känns som att det bara blir svårare och svårare att hitta lösningar för min hund och vad vi ska göra med henne så det skulle inte förvåna mig om jag blir av med henne med..
Lägenheten, beroende på hur det kommer bli med skolan och så nu så riskerar jag att tvingas flytta härifrån, att flytta hem till nån förälder igen..
Vad faaan har jag kvar att leva för nu istället?
Och jag vet inte om jag ska vänta och se eller om jag ska ge upp...
För glatt med att skada mig
Det känns tillomed nu som att skada mig själv inte ens skulle hjälpa nu...
Så jag funderar, och funderar.. Ska jag, ska jag inte? Räcker det eller kommer jag misslyckas?
För glatt med depp
När tillomed deppmusik känns för glatt att lyssna på, ja, då måste det vara illa...
BUP
Har fått brev från bup idag.. Ska dit på ett uppföljningssamtal i mitten av oktober..
Och vet inte vad jag ska säga.. Om jag ska säga att allt är bra och att jag inte mår dåligt längre.
eller om jag ska vara ärlig och säga att jag fortfarande mår dåligt men det oftast går bättre att äta men att jag då istället skär mig..
Jag vet verkligen inte vad ajg ska göra...
Ångest.
Sömnproblem
Sover sämre nu än jag någonsin har gjort.. Har svårt att somna på kvällen och ligger och vrider mig, sedan vaknar jag flera gånger under natten, ibland lyckas jag somna om ganska snart (efter 5-15 minuter) men ibland kan jag ligga och vrida och snurra på mig i mellan 30 minuter-3 timmar utan att somna..
Och så vaknar jag på morgonen ofta innan klockan ringer..
Jag känner verkligen hur min kropp bara blir tröttare och tröttare och snart vet jag inte vad jag ska göra längre..
Kaos pågår hela tiden
Alltså, jag vet inte vad jag ska skriva här.. för det är för mycket som snurrar i mitt huvud så det blir bara kaos.
Hela tiden pågår kriget i mitt huvud.. Och mitt illamående har kommit tillbaka nu, det känns både bra och dåligt.
Bra, för nu är det nått mer än hjärnan och rösten som säger emot att äta och illamåendet är starkt. Dåligt för nu lär jag äta mindre och då kommer vägen till att bli frisk bli svårare. Och så kanske jag vänder viktuppgången till en viktnedgång så jag får ett helvete med skolsköterskan igen..
Men tyvärr tror jag inte att jag kommer lyckas gå ner mer igen, för jag är för värdelös för att få göra det. Gud (om han nu finns) verkar hata mig..
Ingen förstår hur jävla mycket problem jag har...
Jag vill verkligen bara försvinna...
Kvällen började o var underbar med vänner och jag verkligen dränkte mina sorger i alkoholen.. Mådde bättre än jag någonsin gjort, men kvällen slutade med mig gråtande under täcket och sedan med ett rakblad mot benet där jag skar så blodet verkligen rann... O det va inte långt ifrån att jag hoppade från balkongen men jag insåg att jag ändå inte skulle dö om jag gjorde det, så jag struntade i det..
Vill bara försvinna..
Jag vill bara försvinna, orkar inte med livet..
Allt har blivit värre igen,
vill bara skära upp benen och armarna,
svälta mig till död,
gråta under täcket,
aldrig komma fram igen,
och försvinna för gott...
Kanske vore det bästa om bara lilla jag dog?
Fan nu skiter jag i allt, varför ska jag stanna kvar?
Det enda jag får är massa värdelösa svar, ni säger "Ja, det kommer ordna sig", "Du kommer att må bra"
Jag vet ni bara ljuger för att få mig stanna kvar
Jag fattar inte varför, för ni älskar inte mig
Ni beter er som en låga som har brunnit utan eld
Jag har försökt så många gånger, jag har väntat på tiden
Men jag orkar inte längre, ser ni inte att jag lider
Snälla ta mig härifrån, bort från denna värld
Till en plats där allt är underbart och ingen har besvär...
Jag skadar mig alltid på något sätt...
Jag kommer på mig själv sittandes skakande, gråtande på golvet med en kniv eller ett rakblad mot benen eller armen.
Detta börjar bli en vana för mig nu, det händer bara oftare och oftare...
Jag skadar mig alltid på nått sätt.. Om jag inte äter ordentligt, skär jag mig inte ofta. Om jag äter ordentligt, skär jag mig ofta. Det är alltid något jag gör för allt är inte bra med mig, jag bara "visar" det på olika sätt..
Dock tror alla att bara för jag äter och går upp i vikt så mår jag bra, men det stämmer inte.. dom ska se min arm o ben då.. där syns det att jag inte mår bra..
Jag gråter alltid inombords..
Behind my smile,
is everything you'll
never understand!
I want to love myself..
I want to stand
in front of the mirror
and love the person
I see staring back
at me.
Jag vet hur det är..
Jag vet hur det är att vilja dö.
Jag vet hur ont det gör att le när allt är skit.
Jag vet hur det är att försöka passa in när man inte kan.
Och jag vet hur det är att skada sig själv på utsidan för att döda det jobbiga på insidan..
Skärsåren blir bara fler o fler...
Jag äter bättre o bättre, men jag mår inte bättre o bättre.
Hela tiden finns känslan av värdelöshet inom mig. Att jag inte ens kan kontrollera maten längre..
O det resulterar i skärsår på kroppen.. ännu ett har dykt upp nu..
Kommer det forsätta såhär lär jag ha ärr över hela kroppen om jag fortsätter leva i mångamånga år till...
Ännu ett skärsår pryder nu armen...
Jag mår aldrig bra.
Antingen svälter jag mig själv eller så skär jag mig själv.
Jag måste skada mig på något sätt, för jag är inte värd någonting.
I början när jag skärde mig (skärde mig första gången på jullovet 2011) så rispade jag bara lite o har bara mörka märken kvar från det som knappt syns, men nu blir skärningen värre och värre. Har några ärr som verkligen syns nu på både armar och ben och dom "färska" jag har nu är värre än jag någonsin haft och lär verkligen lämna ärr efter sig, långa ärr som verkligen syns.
Jag vill inte ha ärr kvar så att alla får reda på att jag har skärt mig och mått dåligt, men jag kan inte sluta. Jag mår ändå dåligt (även om jag tror jag mår bättre nu) och nu när det känns som jag inte kan kontrollera ätandet längre måste jag straffa mig själv på ett annat sätt än svält och då kommer skärningen in.
Svälta eller skära.
Det är dom två alternativen som finns i mitt liv.
Vilken väg ska jag ta?
Jag mår faktiskt bättre.. Jag äter iaf två gånger om dagen och ångesten är inte jättestark efteråt.. O har även gått upp ca 9 hg vilket är ett bevis för att det går bättre, men hade gått upp det för har ätit massor tycker jag. Har haft min mens (för första gången på ca 6 månader) och sötsuget har varit enormt. Har velat äta hela tiden och illamåendet har varit borta.
Alla blev jätteglada över viktuppgången, men jag är osäker om vad jag tycker om det.. En del av mig är glad och en del av mig är livrädd.. mest är jag nog ändå livrädd.. Livrädd för att gå upp ännu mer, livrädd för att bli tjockare, livrädd för att inte kunna sätta stopp, livrädd för att inte få känna känslan av en tom svältande mage mer, och livrädd för vem jag kommer bli utan ätstörningen.
Ätstörningen är mig, och vem är jag utan den?
Men nu står jag och måste välja väg. Ska jag fortsätta äta bättre nu eller ska jag gå tillbaka till att inte äta så mycket igen? Jag vet inte vart jag vill gå, för en del av mig vill bli frisk och må bra, men den andra delen vill nå målet om att bli smart, duktig och älskad. För jag kände mig verkligen duktig när jag inte åt någonting, jag kunde kontrollera någonting i mitt liv.
En del av mig älskar mat, det är så roligt att laga och det är så gott att äta, samtidigt som den andra delen av mig äcklas av mat, kalorier och fett. Det ligger inne i magen och sätter sig sedan överallt på kroppen och jag blir illamående av den tanken.
Det pågår hela tiden ett krig inom mig. Vilken sida ska vinna? Den "friska" delen eller den "sjuka" delen? Ibland vinner den friska, och ibland vinner den sjuka.
Och ska jag vara ärlig så är jag mer på den sjuka sidan än den friska. För jag vill bli smal, duktig och älskad. Det är det som lockar mer än ful, fet, värdelös och hatad. Men det skrämmer mig ändå, för jag vet hur svag jag var, hur dåligt jag mådde och hur lite jag orkade. Men samtidigt fick man en underbar kick av att se vågen visa -, och känslan av en tom svältande mage.
Jag vet verkligen inte vilken väg jag ska ta och hela tiden pågår det ett krig inom mig.
I'm not okey...
I say I'm okey when all I want to do is cry.
I say it doesn't hurt when I'm in horrible pain,
and I smile as a tear is running down my face.
Livslusten är borta...
Har tappat livslusten helt och vill bara dö o försvinna, men att ta livet av mig är ett alldeles för svårt beslut. Därför hoppas jag nästan att mitt liv avslutas på nått annat sätt som att jag stöter ihop med en mördare, blir allvarligt sjuk så jag dör snabbt eller är med i en allvarlig olycka... Förstår ni ändå då hur lite livslust jag har? Orkar inte med någonting längre, o klarar ju inte ens av att gå ner i vikt längre... Fuck my life!
Ångest.
Hade inte gått ner någonting denna vecka. Det kändes bra samtidigt som jag känner mig helt värdelös. För klarar jag inte ens av att gå ner någonting längre? Men samtidigt är det skönt för då kanske jag håller på att bli bättre..
Så jag försöker äta bra, för att stanna kvar på denna vikten och inte gå ner mer.. Men ångesten kommer, Vilket resluterar i ett besök på toan eller en kniv mot armen eller benet för att lindra ångesten..
Har inte spytt såhär mycket på länge och har inte skärt mig såhär mycket på länge..
Kan jag aldrig få blir bra? Att kunna äta utan att ångesten kommer?
Jag klarar inte av någonting..
Bra period
Är i en bra period nu.. mår inte illa hela tiden och kan äta bra utan alltför mycket ångest.
Men idag kom bakslagen, middagen kom upp igen...
Jag kommer aldrig att kunna äta normalt...
Trots att jag "bara" har ätit lunch o ett mellanmål idag, så bränner ångesten i mig. Allt känns så jävla fel o det känns som jag har ätit föööör mycket.. Ångest. Ångest. Ångest. Jävla liv.
Oro
Jag är så orolig inför vägningen på torsdag.. Kommer säkert ha gått ner i vikt eftersom jag äter likadant som jag gjorde förut och att jag nu dessutom har praktik på ett väldigt aktivt ställe där jag rör mig hela dagen och så har jag en aktiv hund som behöver röra på sig när jag kommer hem.
Innerst inne är jag glad att jag antagligen har gått ner i vikt, för jag vill bli smal.
Men samtidigt är jag livrädd för att jag ska ha gått ner i vikt, för jag vill inte hamna på behandlinghem, jag vill att alla ska låta mig vara så jag kan göra som jag vill. Och det jag vill är att bli smal.
Dagen är skiiiiit!
Denna dag går inget bra..
Började med att jag satt på golvet med ångestattack och skärde mig i armen..
Sedan gick jag länge med min hund.. inte för att det var skönt utan för att bli av med kalorier..
Åt sedan lite nån timme efter att jag hade kommit in för att jag inte får gå ner i vikt nu..
Men slutade med ett besök på toan där allt kom upp igen..
Har nu ätit lite choklad, och ångesten är här.. Kämpar för att inte gå till toan nu..
För ångesten blir bara värre o värre för varje dag o för varje sak jag äter..
Och jag kämpar hela tiden mot gråten, den är inte långt ifrån..
Ta reda på fakta, innan du dömer någon
Innan du dömer någon, ta reda på fakta.
Ord kan skada en mer än vad du tror.
Ingen som inte har haft eller har en ätstörning förstår hur det är. Därför ska ingen döma dom som har. Det är inte så jävla lätt att bara äta. Det är så mycket mer som kommer in...
Hemsk början på dagen
Hade hopp om att denna dagen skulle bli bättre än gårdagen.. Men dagen började med att jag satt på golvet, gråtande och med en av dom värsta ångestattackerna jag haft och en kniv mot armen..
Jag har tappat livslusten..
