Ingen känner den riktiga mig, den jag som finns inom mig. Alla känner bara den mig som oftast har ett leende på läpparna och skrattar och skämtar. Den som alltid bryr sig om alla andra och inte verkar ha några problem alls. 

Men ingen vet hur många gånger jag suttit i min ensamhet och gråtit, hur många gånger jag har förlorat hoppet, hur många gånger jag har skärt mig själv, hur många gånger jag har gett upp livet och försökt ta mitt liv, hur många gånger jag inte orkat kämpa emot ätstörningen och inte ätit på flera dygn. 

Ingen vet hur många gånger jag har känt mig helt värdelös, helt oälskad, så otroligt fet, så hatad, så störd och onormal. Så många gånger det har känts som ingen bryr sig om mig, som att ingen ens skulle märka om jag försvann föralltid. 

Så många gånger jag har varit nära att berätta allting för psykologen och mina vänner, men i sista sekunden har jag stoppat mig. Jag vill inte lägga mina bekymmer på alla andra och jag vet att ingen skulle förstå. Ingen skulle fatta varför jag inte bara äter, för det är inte lätt. Att ens ta en tugga kan vara en av dom hemskaste sakerna i mitt liv. Tanken på att den kommer ligga i min mage och att alla kalorier sedan sprids till olika ställen i kroppen. Ingen skulle förstå det, ingen som inte har haft ätstörning. Och jag känner eller vet ingen som har eller haft haft ätstörning. 

Ingen vet om dom tankarna som har gått igenom mitt huvud eller som finns i mitt huvud hela tiden. Ingen vet hur hemska dom är. 

 

 

Hur jag än gör så blir allting bara fel...