Skiten här skrämmer mig

Jag minns inte exakt den dagen jag föll ner och jag blev sjuk.
När jag började se med andra ögon på min kropp hur jag såg ut.

Jag kan inte lyssna på de orden som jämt sägs,
att jag duger som den jag är.
Jag har tappat greppet, greppet om mitt liv,
och det enda jag fokuserar på är att gå ner i vikt.

Jag märker inte själv hur jag blir tunnare och mindre,
vänner reagerar men blåser bort dom som vinden.
Jag rasade i vikt, jag blev smal, jag blev liten
men ingen kunde fatta vad det hela var som vitsen.

Jag vill bli smal, för att känna mig glad,
tror att maten jag äter får mig att inte må bra.
Jag tror jag har kontroll men jag har tappat den helt,
och om jag inte hade fått hjälp hade jag inte överlevt och klarat det här...


Jag minns vad det hela vad som startade allt,
jag var så stressad att jag inte kunde äta,
sedan vill jag staffa mig själv för att jag känner mig så kass.
Jag sa till mig själv att när jag har nått en gräns,
så kan jag sluta och få vara lycklig igen.

Jag vågar inte berätta allting fastän jag vill ha hjälp,
och att mitt mål är 50 kg, det skrämmer mig.
Jag bollas med tanken när jag känner mig så dum ibland,
jag vet att jag inte är fet, men jag har redan satt mig fast.

Kan inte ta mig ut, jag är så less på all ångest,
vill tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om det.
Då jag kunde äta mat utan att må dåligt nästa dag,
inte ställa mig på vågen och hoppas på att se kilona ramla av.

Jag vet, jag har gått lite framåt, men än finns flera mil att gå,
jag ska försöka hålla fast och försöka kämpa för mitt mål.
Jag vill inte längre tänka "jag vill bara bli smal",
för skiten skrämmer mig och jag vill inte ha den mera!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0