Nu i oktober är det ett helt jävla år sen allting började.. Det känns som att det var igår allting började, men som att jag har mått dåligt hela livet..

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som har hänt under detta året..för att minnas och för att ha det så man kommer ihåg lite..

 

Oktober 2011 - Min hund blev avstängd från sitt dagis i mitten av oktober. Hade ingen lösning för vart hon skulle ta vägen på dagarna och alla mina tankar gick åt att försöka lösa det. Kunde inte koncentrera mig i skolan eller på något annat än min hund. Slutade äta normalt och gick ner massor..om jag minns rätt var det runt 5 kg som försvann bara under halva oktober..

 

November 2011 - Fortsatte att bara tänka på lösningar åt min hund, och fortsatte att rasa i vikt.. Gick ner ytterliggare ungefär 5 kg så vågen visade ca 10 kg mindre än förut.. fick svårare att koncentrera mig och sov inte ordentligt på natten. Mina vänner såg hur dåligt jag mådde och tvingade mig till skolsköterskan där jag berättade. Fick börja väga mig en gång i veckan och hon tjatade hela tiden om att jag inte fick gå ner mer. Hon kontaktade bup som ringde mig men jag ljög under samtalet så dom bedömde att jag inte behövde komma till dom. Jag hade tillräckligt med problem med min hund och ville enbart koncentrera mig på dom. Jag satte mig själv och min hälsa åt sidan. 

 

December 2011 - Gick och vägde mig varje vecka hos skolsköterskan och vågen visade bara mindre och mindre. Orkade ingenting på praktiken längre och jag såg tydligen ut som ett lik hela tiden. Det var här jag testade att skära mig första gången, och jag fortsatte med det. 

 

Januari 2012 - Fick lämna in min hund på träningsinackordering och hade då lösning för henne ett tag. Mådde lite bättre men det var här jag började fastna i ätstörningen. Jag gillade hur jag hade gått ner i vikt, och ville fortsätta med det. Åt bättre än innan men fortfarande inte tillräckligt bra så fortsatte att gå ner i vikt. Skolsköterskan kontaktade bup och jag fick min första tid där i början av februari.

 

Februari 2012 - Här skaffade jag den här bloggen. För att kunna skriva av mig, eftersom jag inte pratade med någon om hur jag mådde. Åkte första gången till bup och träffade en läkare från ätstörningsteamet (blev skickad till ätstörningsteamet för att jag hade gått ner så mycket). Fick åka till sjukhuset och ta prover och jag led av folsyra- och b12 brist. Hade gått ner runt 20 kg här och jag mådde så dåligt på insidan trots att jag inte visade det. Tänkte hela tiden på hur jag lättast skulle ta mitt liv.. 

 

Mars 2012 - Spydde första gången efter maten. Ångesten blev allt starkare efter att jag hade ätit och jag klarade inte att hålla emot. Det dök upp en röst i huvudet som sa åt mig att inte äta och hur värdelös jag va om jag gjorde det.. Var så trött på allt och alla och ville bara försvinna och dö, var väldigt nära på att hoppa från en bro. Hade aldrig varit så nära på att avsluta mitt liv innan, men mina hundar och vänner fick mig att orka stanna kvar. Alla trodde jag mådde bra då jag gömde allting bakom ett leende, men innerst inne var allting skit... Fick diagnoser på vad jag led av - egentlig depression och ätstörning uns typ 4. 

 

April 2012 - Mådde så dåligt och orkade ingenting så i april blev jag sjukskriven från alla praktiska moment i skolan, vilket ledde till att jag var ledig ca två och en halv dag i veckan. Det gick sämre i skolan för att jag inte kunde koncentrera mig. Vikten gick upp och ner hela tiden, och jag fortsatte att spy efter maten och att skära mig när ångesten kom. Blev hotad av personalen på bup att bli inlagd på behandlingshem då jag inte hade ätit någonting på ca 4 dagar..

 

Maj 2012 - Efter att ha fått reda på att mina föräldrar skulle flytta isär orkade jag inte med mer problem. Så skrev ett brev och stoppade i mig alla värktabletter jag hade. Jag var klar med livet. Dock vaknade jag upp dagen efter, men jag hade den natten sovit bättre än någonsin. Tror att hade jag haft några fler tabletter så hade jag nog lyckats..  Höll dock tyst om självmordsförsöket för alla och tror bara det är en person som vet om det idag...   Hade en stark känsla av att försöka igen och jag sparade alla tabletter jag kom över..  Fick under maj månad beskedet om att jag skulle få flytta hemifrån, så en positiv sak hände här...

 

Juni 2012 - Jag flyttade hemifrån och mådde bättre. Började äta bättre men inom mig pågick en kamp. En sida ville bli frisk och kunna äta normalt och den andra sidan ville bara bli smal och ha kontroll. Lyckades gå upp några kg. 

 

Juli 2012 - Gick upp ytterliggare lite och låg sedan kvar på den vikten länge. Åt oftare och bättre och kunde se en ljusning i livet. 

 

Augusti 2012 - Låg kvar på samma vikt och var på bup i början av månaden där vi pratade om att lägga ner kontakten.  I mitten av augusti började allting bli sämre igen.. Ångesten kom inför att skolan snart började och det blev jobbigare att äta igen.. Började skolan och skolsköterskan kallade in mig på samtal hos henne. Hon tyckte jag såg smalare ut och hon hade rätt.. Hade gått ner ca ett kg sen början av augusti. Blev tvingad att gå till henne varje vecka och väga mig.  

 

September 2012 - Fortsatte gå till skolsköterskan och väga mig. Gick ner ytterliggare och hon hotade med att kontakta bup om jag hade gått ner nästa gång jag skulle väga mig. Därför tvingade jag i mig massor med mat och gick upp. Ångesten kom över viktuppgången och jag började spy mera efter maten och när jag inte gjorde det skärde jag mig massor. Fick reda på en hemsk sak och mådde sämre igen. Var nära på att hoppa från balkongen men hindrade mig i sista sekunden och skärde mig djupt i benet istället. Var även väldigt nära på att ta överdos av värktabletter men en person lyckades hindra mig från det. 

 

Oktober 2012 - Fortsatte att gå ner i vikt.. ett halvt kg varje vecka har jag gått ner nu.. Ska till bup nästa vecka för första gången sen början av augusti. Ärren och såren på benen och armarna blir bara fler och fler och jag spyr oftare och oftare nu. Är osäker på om jag ska berätta hur det är för bup eller om jag ska ljuga och bli av med dom igen.. Dock lär dom se att jag har gått ner i vikt och att såren är fler.. Och en kompis sa till mig "Det är som att välja mellan skolsköterskan eller bup. Ljuger du för bup och blir av med dom så kommer skolsköterskan ändå kontrollera dig och skicka dig till bup om det blir sämre. Berättar du sanningen för bup är du antagligen kvar hos dom och skolsköterskan låter dig vara." Jag vet inte hur jag ska göra... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag när jag var hos psykologen fick jag svara på ca 200 frågor som alla på ätstörningsenheten får svara på. Det var frågor som hur jag såg på mig och min kropp, hur jag såg på mat, vad jag tycker om min vikt, och sånna saker. Direkt efter fick man ett resultat med diagnoser på sjukdomar man antagligen kommer få som diagnos.

Dom diagnoserna som jag fick på resultatet var egentlig depression och ätstörning uns typ 4. Jag blev väldigt chockad när jag såg det på ett papper. Jag har ju förstått att jag har en ätstörning, men ändå inte att jag har en ätstörning. Så det kom ändå som en chock.

Testet med alla frågorna tog också reda på om ätstörningen var på en nivå som krävde klinisk behandling, och alla resultaten visade att jag behöver en klinisk behandling.

Hos psykologen fick jag prata om hur jag mådde och kände mig, och vi pratade om praktiken. Jag tycker det är jättejobbigt att ha praktik då jag verkligen inte har någon ork till det och när jag tänker att jag ska lyfta en sak, så kan jag inte göra det. Det tar jätte långt tid för mig att lyckas göra det som jag ska göra.

Så jag fick en tid hos överläkaren och där pratade vi ännu mer. Han och psykologen bestämde sen att jag skulle få ett läkarintyg så att jag inte skulle vara med på idrotten eller någon annan fysisk aktivitet då det kan vara farligt när kroppen inte får nog med näring.

Självklart skulle min mentor och skolan sätta sig emot det beslutet och ringde psykologen för att ge dom ett val att antingen så skulle jag fortsätta med praktiken och idrotten som vanligt (alltså att dom skulle ta tillbaka läkarintyget) eller så skulle dom få sjukskriva mig.

Bup valde då att sjukskriva mig under 4 veckor, med början efter påsklovet, till att börja med.

Jag har haft ett uppehåll med buptider nu under ca 1,5 vecka och har ingen ny tid inbokad. Detta pga av att dom nu håller på att lägga upp en behandlingsplan för mig så att dom ska hjälpa mig att bli frisk. Jag kommer få vänta ett tag till nu innan jag hör någonting från dom, då dom ringer när dom har en klar behandlingsplan för mig.

Så nu sitter jag här, 17 år & sjukskriven från idrotten och karaktärsämnena, och då jag går på en skola där vi har väldigt mycket praktik så är jag sjukskriven ungefär en halv skolvecka, varje vecka. Och jag väntar på svar från bup om behandling för mig.

Jag har ingen aning om sjukskrivningen kommer få mig att må bättre, men ska jag vara ärlig så tror jag nästan den kommer få mig att må sämre. För det är när jag är hemma som jag knappt äter någonting, och när jag väl äter så spyr jag väldigt ofta upp det igen. Och det är i skolan och med vännerna jag är som gladast och lyckligast och som jag mår som bäst.

Min älskade hund, D, blev avstängd från sitt hunddagis pga av sin seperationsångest. Hon kunde inte vara ensam hemma då hon förstörde hela huset och ylade och skrek på dagarna, så att grannarna klagar. När hon då blev avstängd från sitt hunddagis, det enda hunddagis som tog emot henne, kraschade mitt liv. Varje dag var ett helvete, varje kväll var ett helvete. Jag fick alltid hitta en ny lösning för morgondagen, ensam. Varje kväll hörde jag min familj sitta och klaga över problemet med min hund och höra orden att vi inte kan ha det såhär.

Jag försökte göra allt för min hund, hitta lösningar för morgondagen. Flera dagar fick jag skolka från skolan och istället vara hemma med min hund. Eftersom D inte kunde vara ensam och alltid var tvungen att vara nära människor, fungerade inga hunddagis för henne. Så varje dag letade jag efter dagmatte åt henne. Jag mejlade och tog kontakt med intresserade, jag besökte dom, och några valde att testa ha D, men då hon är en väldigt speciell hund och ingen "första hund" så fungerade det inte hos alla.

Jag tyckte inte alls att min familj hjälpte mig speciellt mycket i detta med min hund. Visst, det är min egna hund, men jag som då 16 år kan omöjligt ha ensamt ansvar om en hund samtidigt som jag har skola. Det enda jag hörde från min familj var klagande.

Mitt liv var jätte stressigt med skola, hitta lösningar för min hund akut, och samtidigt bara höra hur familjen klagade och hotade med att vi inte kunde ha kvar henne. Jag var så stressad och hade så himla mycket på mig att fixa att jag varje kväll grät mig till sömns och mådde illa hela tiden så att jag nästan helt slutade äta. Och alla vet ju vad som händer när man nästan helt slutar äta. All min energi försvann och jag rasade i vikt.

Mina skolkompisar märkte hur dåligt jag mådde och såg hur jag gick ner i vikt, så jag blev tvingad av dom att gå till skolsköterskan. Där berättade jag hur jag kände och vi kom tillsammans fram till att jag hade gått ner nästan 10 kg på ca 1,5 månad.

Jag fick svårare och svårare att hänga med på lektionerna och att koncentrera mig, då alla mina tankar gick till att försöka hitta en lösning för D. All min energi var borta och jag blev trött av minsta lilla. Jag orkade verkligen inte med skolan, men jag försökte så mycket jag kunde.

Jag minns knappt någonting av perioden mellan slutet av oktober 2011 och fram till jullovet i slutet av december 2011. Jag har hört av mina skolkompisar och andra vuxna personer att jag tydligen såg ut som ett lik pga av att jag var så vit i ansiktet och att det ibland såg ut som att jag närsomhelst skulle falla ihop. Under denna perioden var jag nästan alltid i skolan för min syster tvingades att vara hemma med min hund då hon ändå inte hade någonting för sig på dagarna. Men varje, varje kväll hörde jag hennes klagande.

Jag blev tvingad att varje vecka gå till skolsköterskan och väga mig och varje gång hade jag gått ner ännu mer. Hon tjatade på mig att jag skulle äta, min mentor tjatade och mina kompisar tjatade. Samtidigt tjatade dom hemma om att vi inte kunde ha det såhär med min hund. Det enda jag hörde var att jag var tvungen att göra saker.

Jag hade praktik en gång i veckan på hunddagiset/pensionatet där D hade gått innan hon blev avstängd och dom såg hur jag mådde sämre och sämre. Sista praktikdagen före lovet var min mentor och hälsade på för att se hur det gick. Det slutade med att min mentor fick ta med mig därifrån och köra hem mig då jag var svimfärdig hela tiden och verkligen inte orkade någonting. Jag var nära på att börja gråta varje hundpromenad jag gick för jag hade verkligen ingen energi till det.

När vi hade åkt ifrån min praktikplats ringde min mobil och det var min handledare på praktiken som ringde. Dom ville verkligen hjälpa mig eftersom dom hade sett hur jag mådde pga av alla problemen med min hund så vi bestämde att jag efter jullovet skulle lämna in henne på pensionatet så att dom skulle träna henne.

Sista gången jag gick till skolsköterskan innan jullovet fick jag höra "Har du gått ner när du kommer till mig efter jullovet så tar jag kontakt med bup (barn- och ungdomspsykiatriska kliniken)."

Hela jullovet satt jag hemma med min hund och försökte samtidigt hitta lösningar för hur jag skulle göra med min hund efter att hon hade kommit hem från pensionatet.

På morgonen samma dag som skolan började igen efter lovet, lämnade jag bort D. Det var bland det svåraste jag gjort för jag visste ju verkligen inte när jag skulle få träffa henne igen. Skulle jag få se henne om en vecka, en månad eller ett halvår?

Men när jag lämnade bort henne försvann ju samtidigt den stressen över att hitta en lösning för morgondagen. Jag började tänka mer på mig och kunde börja äta lite bättre. Trots att jag började äta bättre än tidigare, fortsatte jag att gå ner i vikt. Skolsköterskan såg dock att jag hade börjat äta mer så hon valde att vänta med att kontakta bup.

Jag fortsatte dock att gå ner i vikt så skolsköterskan tog kontakt med bup, då hon var rädd för ätstörning.

Jag fick en tid till bup då både jag och mina föräldrar skulle med. Men jag ville verkligen inte ha med mig mina föräldrar då dom inte hade sagt någonting om mig eller min snabba och stora viktnedgång. Dom sa ingenting och då känns det ju verkligen som att dom inte bryr sig. Jag pratade knappt med mina föräldrar mer än om min hund, och då pratade vi inte speciellt mycket, utan då bråkade vi. Så jag gick till skolsköterskan och sa att jag vägrade att gå om mina föräldrar skulle med, så hon ringde till bup och sa det och jag fick komma själv.

Första gången jag kom till bup träffade jag en läkare från ätstörningsteamet. Hon var jättesnäll och förstående, precis som man vill. Vi pratade om anledningen om min snabba och stora viktnedgång och andra saker. Jag fick en ny tid två veckor senare, men innan nästa gång vi skulle ses så skulle jag träffa en kurator från ätstörningsteamet och även åka till sjukhuset och ta prover för att se om min kropp tagit stryk av min viktnedgång.

5 veckor och 4 dagar efter att jag lämnade bort min älskade hund hämtade jag hem henne igen, lagom till sportlovet. Dom hade gjort allt dom kunde på pensionatet.  O hon är nu lugnare och hennes seperationsångest är inte lika jobbig som förut.

När jag kom till bup för andra gången skulle jag då träffa kuratorn, men det kändes inte alls bra. Han var alldeles för på och det kändes som han blev arg. Jag sa knappt någonting hos honom, och när jag väl sa någonting var det "jag vet inte" som kom ut. Jag gick därifrån och var både arg och ledsen.

Tredje gången jag kom till bup träffade jag då läkaren igen. Jag fick då ett matschema som jag ska följa så gott det går för att kunna börja äta normalt igen. Vi gick även igenom provsvaren efter proverna jag hade gjort. Jag fick då reda på att mina provsvar inte alls var bra och att jag hade både B12 brist och folsyra brist. Läkaren skrev då ut två recept och jag får nu äta två olika mediciner varje dag under en längre period.

Nu sitter jag här, ungefär fyra månader sen mitt liv kraschade totalt.  Jag äter nu mediciner mot B12- och Folsyrabristen. O jag har antaligen början på ätstörning som jag försöker förhindra att bli värre. Jag har gått ner 20 kg på ca 4 månader vilket är otroligt mycket. Mitt hjärta slår för snabbt pågrund av allt som händer i mitt liv med all stress och allt som jag måste fixa. Jag har även kvar symptom på B12- och folsyrabristerna, som domningar i ben, fötter och händer. Även trötthet, lättretlighet, koncentrationssvårigheter och minnesstörningar, är en del av symptomen jag har. 

Men, jag tror att jag är påväg uppåt med hjälp av mina superunderbara kompisar. Jag hade aldrig stått ut och klarat mig såhär länge om det inte hade varit för mina underbara kompisar. Även tack vare andra vuxna från bup, skolan och vänner som har trott på mig. O utan mina två hundar hade jag aldrig orkat kämpa, både min egna hund och familjens hund.