Vad ska man göra när allting känns hopplöst? När ingenting längre spelar någon roll?

När allt man vill är att slippa all skit? När allt man vill är att dö?

 

Jag är så jävla nära gränsen nu. Allt känns mer än skit o det är värre nu än förut.. 

Ibland undrar jag bara om jag någonsin kommer må bra.

Det känns verkligen inte som det.

Tror att dom tänker så att när dom lägger in människor här så ska dom bryta ner personen totalt.. Så att den inser hur bra liv den har där ute ändå.. 

 

För jag känner mig inte längre som den personen jag var i onsdags när jag vaknade upp. Då mådde jag bättre än jag gör nu.. det känns inte längre som jag. Men det är så sjukt svårt att förklara vem jag känner mig som. Men det känns typ som att det bara är min kropp som går runt här. Min själ har redan dött..

 

Och det värsta är att jag knappt kan glädja mig åt mina kompisar som kommer och hälsar på.. Det är så hemskt att höra vad dom har gjort.. Alla saker som jag egentligen skulle vara med och ha upplevt med dom. Saker som jag också skulle minnas.. Men istället kommer jag bara minnas trista vita sjukhusväggar, tråkiga möbler, personal som kollar till en hela tiden och hur man blir i tvingad mat...

 

O nu har jag varit här i snart tre dygn.. Tre dygn som känns som 300 år! O under dom här tre dygnen har mitt privatliv försvunnit helt! Och dom har börjat att ge mig antidepressiva tabletter och sömnmedel.. 

 

Less på hela jävla livet.

Finns knappt nått att leva för längre.. o jag ser ingen ljusning i mitt liv heller.

Har gått ner 0,8 kg på 6 dagar.. 

Innerst inne är jag glad.. Glad att jag lyckas med nått..

Skulle aldrig åkt till bup igår.. Var där i 1 timme o typ 45 minuter innan jag sprang därifrån.. 

Jag flydde.. O det trodde jag aldrig jag skulle göra men jag gjorde det. 

Gick en bit därifrån och åkte sedan hem. Hade världens ångest hela vägen hem och när jag kom hem kom den ut ordentligt. Låg skakandes, gråtandes på golvet och bara ville försvinna. 

Tog fram kniven...och tabletterna... 

Kände på kvällen hur det blev svårare o svårare att styra kroppen och gick o la mig..

Men natten var hemsk.. alla tabletter kom upp igen..

Och imorgon är det bup igen.. trots att jag sa att jag aldrig skulle sätta min fot där igen. Men dom ringde förut o lyckades övertala mig så imorgon ska jag dit. Dock kan dom ju glömma att jag tänker berätta mer för dom.. 

Ska till bup snart.. 

O kommer vägas.. Jag hatar verkligen att väga mig för aldrig blir jag nöjd med vad den visar..

Jag vill va kvar på samma vikt utan att gå ner någonting eller gå upp lite för det visar att det ändå går bra med maten och så. Och då kanske jag kan bli normal o frisk och så med maten..

Men samitidigt om den visar upp eller samma kommer ångesten och skuldkänslorna.. Varför jag har ätit så mycket, att alla hatar mig, att jag inte ens klarar av att dra ner på maten och mycketmycket mer..

Och går jag ner känner jag mig duktig.. Jag känner att jag lyckas med nått, att jag kan kontrollera någonting i livet och att jag är påväg att bli bra.. 

Men samtidigt, ju mer jag går ner desto svårare blir det att ta sig ur detta.. Ångesten blir värre ju mer jag går ner o oftare när jag äter.. 

 

Det är skrämmande hur nära.. Och hur bara en sak kan få en o ändra beslutet, från båda håll...

har sån ångest nu. 

ångest över att jag åt lite nyss. tvingade i mig för att inte gå ner mer i vikt även fast det är det enda jag vill. men jag vet att allt bara blir värre då, så därför försöker jag ändå.

men usch, denna ångest. står inte ut.....

Nu mår jag sämre än vad jag har gjort på länge.. Tårarna blandades med blodet som rann på benet under tiden jag satt och skakade och kämpade för att kunna andas.. 

 

Det enda jag vill nu är att stoppa i mig alla tabletter och gå och lägga mig och aldrig mer vakna upp...

Men tyvärr kan jag inte det för min hund är här...

Jag fattar inte hur jag lyckas med allting? Jag fuckar upp hela mitt jävla liv.. ALDRIG gör jag någonting rätt..allting blir bara fel och alla bara blir sura på mig...

Kan man hata sig själv så mycket som jag gör?

Jag fuckar upp hela mitt liv.. allting som ingår i mitt liv.. 

Har ingenting kvar snart.. Allt jag lever för försvinner sakta ett för ett.. 

Vad fan gör jag här? 

Jag är inte värd någonting.. Allting skulle vara så mycket bättre utan mig på jorden. 

Alla skulle vara glada och nöjda. Slippa mig och alla mina problem.

Ingen skulle märka om jag försvann, och dom som gör det skulle ha glömt mig efter en vecka..