Följde med min kompis till skolsköterskan idag. Skolsköterskan som upptäckte min ätstörning och som skickade mig till bup. Hon såg att jag hade gått ner i vikt och hade jag inte följt med min kompis hade hon kallat mig till henne.. Pratade med henne om hur det är för mig och varför jag gör det. 

O sanningen är den att jag är livrädd för att bli tjock, det känns som om jag äter minsta lilla så sätter det sig på magen, låren, armarna, överallt. Samtidigt älskar jag känslan av att ha en tom mage, känner mig äcklad av att ha massa mat i den och så är den inte uppsvälld som den blir efter att man har ätit. Och jag blir stolt över mig själv när jag inte äter, jag har kontroll och jag klarar av någonting här i livet. 

Tvingades även att väga mig hos henne idag, och hade gått ner minst 1,1 kg sen jag va hos bup i början av augusti. På bup vägs jag i bara underkläder och linne medans jag hade kläder på mig hos skolsköterskan. Och mindes inte exakt vikten jag hade hos bup senast, men jag vet att det var mer än det jag trodde så har gått ner mer än 1,1 kg. 

Resultatet blev att jag ska gå till henne på fredag igen och har jag gått ner mer då kommer hon skicka mig någonstans så jag får mer hjälp. Därför äter jag så mycket jag kan nu men samtidigt finns ångesten där hela tiden. Och rösten som berömmer mig när jag inte äter och som blev överlycklig och överöste mig med beröm när vågen visade minus.