Kämpar
Jag har försökt att hitta vägen
Har ju försökt med dess metoder
Men ingenting vill funka
Säg mig
Gud, vart är solen?
Kan inte se när jag blir bländad av ett mörker
som för mig är ett bevis på att livet är rätt kört
Men jag försöker
varje dag
men de få gånger jag har hört
jag är en stark person
jag känner mig bara skör.
Jag går sönder för minsta lilla
tusen bitar runt omkring mig.
Paniken är nära
så jag blundar och springer.
Springer bort för att inte möta verkligheten
för varje gång jag öppnar ögonen
så vill jag inte se den.
Hur ska jag ta hand om andra
när jag inte tar hand om mig själv.
Säg mig,
vart fan är guden när man behöver han som mest?
Jag finner inga ord för att beskriva den känslan
bara tomhet,
som en oändlig längtan.
Efter lugnet
när ens smärta har dött ut.
Men jag har en känsla i magen att detta aldrig får ett slut..
Jag saknar att må bra
det är så jag vill att allt ska va.
Jag fick en ställd diagnos
har blivit dömd livet ut.
Medicin som inte funkar
och en ångest utan slut.
Läkare på läkare,
terapeut på terapeut.
Gnäll inte på mig
för ingen jävel är perfekt!
Jag försöker hela tiden,
även fast det inte syns.
Och jag håller fast vid min önskan
att göra nånting bra av mitt liv.
För kanske kommer dagen då jag står på mina ben
och kan säga till världen att jag klarade det!
Eller så kommer dagarna då jag ligger i sängen,
med tårarna som rinner och en ångst som bränner.
Paniken som skriker och jag försöker att andas.
Men jag får ingen luft
hela kroppen förlamas
Tänk om ni visste,
om ni bara för en dag fick se
allt jag gått igenom
och allting jag överlevt.
Ibland så orkar man inte
men jag måste leva kvar.
Får inte sluta att tänka
imorgon kanske blir en bra dag!
Kommentarer
Trackback
