Flickan
Hon känner sig sårad, ensam och liten,
men mest utav allt så känner hon sig sviken.
Sviken av dom som hon en gång hade älskad,
och nu har hon förändrat sig till samma gamla människa.
Hon tittar upp mot stjärnorna,
ser vad som står skrivet
"Du är inte den som ska leva detta livet"
Hon skriker till sin gud
"Varför blev jag denna flicka om jag aldrig kommer vara glad och aldrig mera hitta".
Men hon får inget svar,
det existerar bara tystnad.
Hon skriker ut sin sorg men det är ingen som lyssnar.
Nu på kvällen kommer gråten,
sminket försvinner,
maskaran rinner ner och tårarna vinner.
Hennes kinder är våta och ögonen svider.
Men ingen ser varför denna lilla flicka går och lider.
Hon försöker att prata men får inte fram ett ord.
Hon är tyst på utsidan men skriker inombords.
Hon är flickan som inte kan va glad,
hon känner bara hat.
Hon är flickan som inte kan va glad,
hon känner bara hat.
Hon ger nu upp det här livet och isolerar sig,
i ett rum där hon alltid kan vara för sig själv.
Man måste alltid forsätta vandra och förstå,
men flickan orkade inte mer så hon slutade att gå.
Och nu har hon gått vilse,
kan inte hitta hem.
Hon är vilsen på vägen,
utan någon vän.
Sviken blev för många,
så hon orkade inte vänta.
Vänta på en bättre tid och slippa o kämpa.
Dag efter dag,
och varje bit för bit,
har hon tagit sig igenom både lyckorus och skit.
Hennes liv är som en mardröm,
hennes mardröm är sann.
Det blir inte som i sagor,
att kärleken vann.
Hon hade en bra vän,
den bästa som hon haft.
Men henne svek hon,
för hon fick inte plats i flickans hjärta.
Plats i flickans hjärta som krossas när hon ler,
ber till sin gud om att slippa leva mer.
Hon är flickan som inte kan va glad,
hon känner bara hat.
Hon är flickan som inte kan va glad,
hon känner bara hat.
Kommentarer
Trackback
