Jag mår faktiskt bättre.. Jag äter iaf två gånger om dagen och ångesten är inte jättestark efteråt.. O har även gått upp ca 9 hg vilket är ett bevis för att det går bättre, men hade gått upp det för har ätit massor tycker jag. Har haft min mens (för första gången på ca 6 månader) och sötsuget har varit enormt. Har velat äta hela tiden och illamåendet har varit borta.

 

Alla blev jätteglada över viktuppgången, men jag är osäker om vad jag tycker om det.. En del av mig är glad och en del av mig är livrädd.. mest är jag nog ändå livrädd.. Livrädd för att gå upp ännu mer, livrädd för att bli tjockare, livrädd för att inte kunna sätta stopp, livrädd för att inte få känna känslan av en tom svältande mage mer, och livrädd för vem jag kommer bli utan ätstörningen. 

Ätstörningen är mig, och vem är jag utan den? 

Men nu står jag och måste välja väg. Ska jag fortsätta äta bättre nu eller ska jag gå tillbaka till att inte äta så mycket igen? Jag vet inte vart jag vill gå, för en del av mig vill bli frisk och må bra, men den andra delen vill nå målet om att bli smart, duktig och älskad. För jag kände mig verkligen duktig när jag inte åt någonting, jag kunde kontrollera någonting i mitt liv. 

En del av mig älskar mat, det är så roligt att laga och det är så gott att äta, samtidigt som den andra delen av mig äcklas av mat, kalorier och fett. Det ligger inne i magen och sätter sig sedan överallt på kroppen och jag blir illamående av den tanken. 

 

Det pågår hela tiden ett krig inom mig. Vilken sida ska vinna? Den "friska" delen eller den "sjuka" delen?  Ibland vinner den friska, och ibland vinner den sjuka. 

Och ska jag vara ärlig så är jag mer på den sjuka sidan än den friska. För jag vill bli smal, duktig och älskad. Det är det som lockar mer än ful, fet, värdelös och hatad. Men det skrämmer mig ändå, för jag vet hur svag jag var, hur dåligt jag mådde och hur lite jag orkade. Men samtidigt fick man en underbar kick av att se vågen visa -, och känslan av en tom svältande mage.