Jag har så himla ont i min kropp hela tiden, trots att jag inte visar det.

Jag känner mer och mer för varje dag hur min kropp sakta men säkert bryts ner,

jag får bara fler och fler fel på kroppen och ont på flera ställen.

Jag orkar knappt någonting längre för all energi är borta..

Varje dag kommer jag hem, och det enda jag vill är att lägga mig och sova,

men jag kan inte sova.. somnar aldrig innan 23, hur trött jag än är..

Jag och min kropp orkar inte mycket mer, och varje dag blir bara jobbigare och jobbigare,

därför är jag livrädd för hur jag ska må imorgon när jag kommer hem för imorgon har jag praktik

igen efter ett uppehåll för mer teori..

Jag lyssnar tyvärr inte på min kropp utan fortsätter trots att jag känner att min kropp mår sämre och sämre,

många gånger känner jag mig svimfärdig, men struntar ändå att ta ett uppehåll för att vila, utan jag kör på.

Jag är en sådan person som inte vill lägga mina bekymmer på andra personer. Jag vill inte att andra personer ska tvingas bära mina bekymmer och problem. Jag vill inte att dom ska slösa energi på mig.

Därför säger jag alltid att jag mår bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver prata eller att jag inte behöver någon hjälp och att jag klarar mig själv. Trots att jag innerst inne vet att jag inte säger sanningen, och att jag inte mår bra, att jag inte klarar mig, att jag verkligen behöver prata och att jag behöver hjälp och inte klarar mig själv.

Jag är en sådan person som inte vill springa och berätta saker som händer i mitt liv, för jag tänker att ingen bryr sig om mig och mitt liv. Därför måste man tjata på mig för att få ut någonting från mig. En del saker väljer jag att berätta, men det är långt ifrån allt.

Så ibland ska man inte lyssna på orden som kommer ifrån munnen, utan på rösten och hur personen beter sig och verkar må.

Jag är en sådan person som inte vill lägga mina bekymmer på andra personer. Jag vill inte att andra personer ska tvingas bära mina bekymmer och problem. Jag vill inte att dom ska slösa energi på mig.

Därför säger jag alltid att jag mår bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver prata eller att jag inte behöver någon hjälp och att jag klarar mig själv. Trots att jag innerst inne vet att jag inte säger sanningen, och att jag inte mår bra, att jag inte klarar mig, att jag verkligen behöver prata och att jag behöver hjälp och inte klarar mig själv.

Jag är en sådan person som inte vill springa och berätta saker som händer i mitt liv, för jag tänker att ingen bryr sig om mig och mitt liv. Därför måste man tjata på mig för att få ut någonting från mig. En del saker väljer jag att berätta, men det är långt ifrån allt.

Så ibland ska man inte lyssna på orden som kommer ifrån munnen, utan på rösten och hur personen beter sig och verkar må, innerst inne.

Hur jag än gör så blir allting bara fel...

Min älskade hund, D, blev avstängd från sitt hunddagis pga av sin seperationsångest. Hon kunde inte vara ensam hemma då hon förstörde hela huset och ylade och skrek på dagarna, så att grannarna klagar. När hon då blev avstängd från sitt hunddagis, det enda hunddagis som tog emot henne, kraschade mitt liv. Varje dag var ett helvete, varje kväll var ett helvete. Jag fick alltid hitta en ny lösning för morgondagen, ensam. Varje kväll hörde jag min familj sitta och klaga över problemet med min hund och höra orden att vi inte kan ha det såhär.

Jag försökte göra allt för min hund, hitta lösningar för morgondagen. Flera dagar fick jag skolka från skolan och istället vara hemma med min hund. Eftersom D inte kunde vara ensam och alltid var tvungen att vara nära människor, fungerade inga hunddagis för henne. Så varje dag letade jag efter dagmatte åt henne. Jag mejlade och tog kontakt med intresserade, jag besökte dom, och några valde att testa ha D, men då hon är en väldigt speciell hund och ingen "första hund" så fungerade det inte hos alla.

Jag tyckte inte alls att min familj hjälpte mig speciellt mycket i detta med min hund. Visst, det är min egna hund, men jag som då 16 år kan omöjligt ha ensamt ansvar om en hund samtidigt som jag har skola. Det enda jag hörde från min familj var klagande.

Mitt liv var jätte stressigt med skola, hitta lösningar för min hund akut, och samtidigt bara höra hur familjen klagade och hotade med att vi inte kunde ha kvar henne. Jag var så stressad och hade så himla mycket på mig att fixa att jag varje kväll grät mig till sömns och mådde illa hela tiden så att jag nästan helt slutade äta. Och alla vet ju vad som händer när man nästan helt slutar äta. All min energi försvann och jag rasade i vikt.

Mina skolkompisar märkte hur dåligt jag mådde och såg hur jag gick ner i vikt, så jag blev tvingad av dom att gå till skolsköterskan. Där berättade jag hur jag kände och vi kom tillsammans fram till att jag hade gått ner nästan 10 kg på ca 1,5 månad.

Jag fick svårare och svårare att hänga med på lektionerna och att koncentrera mig, då alla mina tankar gick till att försöka hitta en lösning för D. All min energi var borta och jag blev trött av minsta lilla. Jag orkade verkligen inte med skolan, men jag försökte så mycket jag kunde.

Jag minns knappt någonting av perioden mellan slutet av oktober 2011 och fram till jullovet i slutet av december 2011. Jag har hört av mina skolkompisar och andra vuxna personer att jag tydligen såg ut som ett lik pga av att jag var så vit i ansiktet och att det ibland såg ut som att jag närsomhelst skulle falla ihop. Under denna perioden var jag nästan alltid i skolan för min syster tvingades att vara hemma med min hund då hon ändå inte hade någonting för sig på dagarna. Men varje, varje kväll hörde jag hennes klagande.

Jag blev tvingad att varje vecka gå till skolsköterskan och väga mig och varje gång hade jag gått ner ännu mer. Hon tjatade på mig att jag skulle äta, min mentor tjatade och mina kompisar tjatade. Samtidigt tjatade dom hemma om att vi inte kunde ha det såhär med min hund. Det enda jag hörde var att jag var tvungen att göra saker.

Jag hade praktik en gång i veckan på hunddagiset/pensionatet där D hade gått innan hon blev avstängd och dom såg hur jag mådde sämre och sämre. Sista praktikdagen före lovet var min mentor och hälsade på för att se hur det gick. Det slutade med att min mentor fick ta med mig därifrån och köra hem mig då jag var svimfärdig hela tiden och verkligen inte orkade någonting. Jag var nära på att börja gråta varje hundpromenad jag gick för jag hade verkligen ingen energi till det.

När vi hade åkt ifrån min praktikplats ringde min mobil och det var min handledare på praktiken som ringde. Dom ville verkligen hjälpa mig eftersom dom hade sett hur jag mådde pga av alla problemen med min hund så vi bestämde att jag efter jullovet skulle lämna in henne på pensionatet så att dom skulle träna henne.

Sista gången jag gick till skolsköterskan innan jullovet fick jag höra "Har du gått ner när du kommer till mig efter jullovet så tar jag kontakt med bup (barn- och ungdomspsykiatriska kliniken)."

Hela jullovet satt jag hemma med min hund och försökte samtidigt hitta lösningar för hur jag skulle göra med min hund efter att hon hade kommit hem från pensionatet.

På morgonen samma dag som skolan började igen efter lovet, lämnade jag bort D. Det var bland det svåraste jag gjort för jag visste ju verkligen inte när jag skulle få träffa henne igen. Skulle jag få se henne om en vecka, en månad eller ett halvår?

Men när jag lämnade bort henne försvann ju samtidigt den stressen över att hitta en lösning för morgondagen. Jag började tänka mer på mig och kunde börja äta lite bättre. Trots att jag började äta bättre än tidigare, fortsatte jag att gå ner i vikt. Skolsköterskan såg dock att jag hade börjat äta mer så hon valde att vänta med att kontakta bup.

Jag fortsatte dock att gå ner i vikt så skolsköterskan tog kontakt med bup, då hon var rädd för ätstörning.

Jag fick en tid till bup då både jag och mina föräldrar skulle med. Men jag ville verkligen inte ha med mig mina föräldrar då dom inte hade sagt någonting om mig eller min snabba och stora viktnedgång. Dom sa ingenting och då känns det ju verkligen som att dom inte bryr sig. Jag pratade knappt med mina föräldrar mer än om min hund, och då pratade vi inte speciellt mycket, utan då bråkade vi. Så jag gick till skolsköterskan och sa att jag vägrade att gå om mina föräldrar skulle med, så hon ringde till bup och sa det och jag fick komma själv.

Första gången jag kom till bup träffade jag en läkare från ätstörningsteamet. Hon var jättesnäll och förstående, precis som man vill. Vi pratade om anledningen om min snabba och stora viktnedgång och andra saker. Jag fick en ny tid två veckor senare, men innan nästa gång vi skulle ses så skulle jag träffa en kurator från ätstörningsteamet och även åka till sjukhuset och ta prover för att se om min kropp tagit stryk av min viktnedgång.

5 veckor och 4 dagar efter att jag lämnade bort min älskade hund hämtade jag hem henne igen, lagom till sportlovet. Dom hade gjort allt dom kunde på pensionatet.  O hon är nu lugnare och hennes seperationsångest är inte lika jobbig som förut.

När jag kom till bup för andra gången skulle jag då träffa kuratorn, men det kändes inte alls bra. Han var alldeles för på och det kändes som han blev arg. Jag sa knappt någonting hos honom, och när jag väl sa någonting var det "jag vet inte" som kom ut. Jag gick därifrån och var både arg och ledsen.

Tredje gången jag kom till bup träffade jag då läkaren igen. Jag fick då ett matschema som jag ska följa så gott det går för att kunna börja äta normalt igen. Vi gick även igenom provsvaren efter proverna jag hade gjort. Jag fick då reda på att mina provsvar inte alls var bra och att jag hade både B12 brist och folsyra brist. Läkaren skrev då ut två recept och jag får nu äta två olika mediciner varje dag under en längre period.

Nu sitter jag här, ungefär fyra månader sen mitt liv kraschade totalt.  Jag äter nu mediciner mot B12- och Folsyrabristen. O jag har antaligen början på ätstörning som jag försöker förhindra att bli värre. Jag har gått ner 20 kg på ca 4 månader vilket är otroligt mycket. Mitt hjärta slår för snabbt pågrund av allt som händer i mitt liv med all stress och allt som jag måste fixa. Jag har även kvar symptom på B12- och folsyrabristerna, som domningar i ben, fötter och händer. Även trötthet, lättretlighet, koncentrationssvårigheter och minnesstörningar, är en del av symptomen jag har. 

Men, jag tror att jag är påväg uppåt med hjälp av mina superunderbara kompisar. Jag hade aldrig stått ut och klarat mig såhär länge om det inte hade varit för mina underbara kompisar. Även tack vare andra vuxna från bup, skolan och vänner som har trott på mig. O utan mina två hundar hade jag aldrig orkat kämpa, både min egna hund och familjens hund.

Här kommer jag att skriva om mitt liv, mina känslor och hur jag mår. Detta blir alltså mitt egna lilla ställe där det är mig i fokus.