Kämpar
Jag har försökt att hitta vägen
Har ju försökt med dess metoder
Men ingenting vill funka
Säg mig
Gud, vart är solen?
Kan inte se när jag blir bländad av ett mörker
som för mig är ett bevis på att livet är rätt kört
Men jag försöker
varje dag
men de få gånger jag har hört
jag är en stark person
jag känner mig bara skör.
Jag går sönder för minsta lilla
tusen bitar runt omkring mig.
Paniken är nära
så jag blundar och springer.
Springer bort för att inte möta verkligheten
för varje gång jag öppnar ögonen
så vill jag inte se den.
Hur ska jag ta hand om andra
när jag inte tar hand om mig själv.
Säg mig,
vart fan är guden när man behöver han som mest?
Jag finner inga ord för att beskriva den känslan
bara tomhet,
som en oändlig längtan.
Efter lugnet
när ens smärta har dött ut.
Men jag har en känsla i magen att detta aldrig får ett slut..
Jag saknar att må bra
det är så jag vill att allt ska va.
Jag fick en ställd diagnos
har blivit dömd livet ut.
Medicin som inte funkar
och en ångest utan slut.
Läkare på läkare,
terapeut på terapeut.
Gnäll inte på mig
för ingen jävel är perfekt!
Jag försöker hela tiden,
även fast det inte syns.
Och jag håller fast vid min önskan
att göra nånting bra av mitt liv.
För kanske kommer dagen då jag står på mina ben
och kan säga till världen att jag klarade det!
Eller så kommer dagarna då jag ligger i sängen,
med tårarna som rinner och en ångst som bränner.
Paniken som skriker och jag försöker att andas.
Men jag får ingen luft
hela kroppen förlamas
Tänk om ni visste,
om ni bara för en dag fick se
allt jag gått igenom
och allting jag överlevt.
Ibland så orkar man inte
men jag måste leva kvar.
Får inte sluta att tänka
imorgon kanske blir en bra dag!
Let them go
When people walk away from you,
let them go.
Your destiny is never tied to anyone who leaves you,
and it's doesn't mean they are bad people.
It just means that their part in your story is over.
Länge sedan nu
Och det är för att allt har varit fullt upp här samtidigt som jag även har mått bättre och därför inte har tänkt på denna bloggen..
För er som inte vet hur det är att ha ätstörning: Det är en evig kamp mot sig själv.
Under dessa två veckor jag har varit borta har jag flyttat hemifrån och även lyckats äta bättre, enligt mig har jag ätit massor (dock tycker inte alla att det är tillräckligt, men dom såg framstegen iaf).
Men nu är jag tillbaka här igen o har svårare med maten igen, efter en kommentar som fick mig att få ångest över maten igen så nu kämpar mot maten igen samtidigt som jag kämpar för att äta.
Det är som en kamp mellan två sidor av mig.
En sida av mig vill bara bli frisk och kunna äta utan att behöva tänka på vad jag stoppar i mig och utan att må dåligt, samtidigt som en sida av mig vill stanna kvar i ätstörningen för att bli smal och kunna ha kontroll över någonting..
För er som inte vet hur det är att ha ätstörning: Det är en evig kamp mot sig själv.
Men jag ska kämpa - Jag ska bli frisk, någongång..
Jag orkar inte bry mig längre...
Alltid ska det vara jag som försöker lösa allting mellan oss, aldrig kan du försöka.
Men nu orkar jag inte mer. Trött på att det alltid ska vara jag.
Hur lyckas man med det?
Hur ska jag kunna ta hand om andra när jag inte tar hand om mig själv?
"Imorgon kanske blir en bra dag"
Tänk om ni visste,
om ni bara för en dag fick se
allt jag gått igenom och
allting som jag överlevt.
Ibland så orkar man inte men jag måste leva kvar.
Får inte sluta att tänka "Imorgon kanske blir en bra dag".
Varje sekund är en kamp
Jag försöker hela tiden
även fast det inte syns...
Avslöjad
Tror du inte tänkte exakt på vad du sa där, o nu fattar jag varför du valde att göra detta just nu..
