Vad ska man göra när allting känns hopplöst? När ingenting längre spelar någon roll?

När allt man vill är att slippa all skit? När allt man vill är att dö?

 

Jag är så jävla nära gränsen nu. Allt känns mer än skit o det är värre nu än förut.. 

Ibland undrar jag bara om jag någonsin kommer må bra.

Det känns verkligen inte som det.

Tror att dom tänker så att när dom lägger in människor här så ska dom bryta ner personen totalt.. Så att den inser hur bra liv den har där ute ändå.. 

 

För jag känner mig inte längre som den personen jag var i onsdags när jag vaknade upp. Då mådde jag bättre än jag gör nu.. det känns inte längre som jag. Men det är så sjukt svårt att förklara vem jag känner mig som. Men det känns typ som att det bara är min kropp som går runt här. Min själ har redan dött..

 

Och det värsta är att jag knappt kan glädja mig åt mina kompisar som kommer och hälsar på.. Det är så hemskt att höra vad dom har gjort.. Alla saker som jag egentligen skulle vara med och ha upplevt med dom. Saker som jag också skulle minnas.. Men istället kommer jag bara minnas trista vita sjukhusväggar, tråkiga möbler, personal som kollar till en hela tiden och hur man blir i tvingad mat...

 

O nu har jag varit här i snart tre dygn.. Tre dygn som känns som 300 år! O under dom här tre dygnen har mitt privatliv försvunnit helt! Och dom har börjat att ge mig antidepressiva tabletter och sömnmedel..