Less på hela jävla livet.

Finns knappt nått att leva för längre.. o jag ser ingen ljusning i mitt liv heller.

Har gått ner 0,8 kg på 6 dagar.. 

Innerst inne är jag glad.. Glad att jag lyckas med nått..

Skulle aldrig åkt till bup igår.. Var där i 1 timme o typ 45 minuter innan jag sprang därifrån.. 

Jag flydde.. O det trodde jag aldrig jag skulle göra men jag gjorde det. 

Gick en bit därifrån och åkte sedan hem. Hade världens ångest hela vägen hem och när jag kom hem kom den ut ordentligt. Låg skakandes, gråtandes på golvet och bara ville försvinna. 

Tog fram kniven...och tabletterna... 

Kände på kvällen hur det blev svårare o svårare att styra kroppen och gick o la mig..

Men natten var hemsk.. alla tabletter kom upp igen..

Och imorgon är det bup igen.. trots att jag sa att jag aldrig skulle sätta min fot där igen. Men dom ringde förut o lyckades övertala mig så imorgon ska jag dit. Dock kan dom ju glömma att jag tänker berätta mer för dom.. 

Ska till bup snart.. 

O kommer vägas.. Jag hatar verkligen att väga mig för aldrig blir jag nöjd med vad den visar..

Jag vill va kvar på samma vikt utan att gå ner någonting eller gå upp lite för det visar att det ändå går bra med maten och så. Och då kanske jag kan bli normal o frisk och så med maten..

Men samitidigt om den visar upp eller samma kommer ångesten och skuldkänslorna.. Varför jag har ätit så mycket, att alla hatar mig, att jag inte ens klarar av att dra ner på maten och mycketmycket mer..

Och går jag ner känner jag mig duktig.. Jag känner att jag lyckas med nått, att jag kan kontrollera någonting i livet och att jag är påväg att bli bra.. 

Men samtidigt, ju mer jag går ner desto svårare blir det att ta sig ur detta.. Ångesten blir värre ju mer jag går ner o oftare när jag äter.. 

 

Det är skrämmande hur nära.. Och hur bara en sak kan få en o ändra beslutet, från båda håll...

har sån ångest nu. 

ångest över att jag åt lite nyss. tvingade i mig för att inte gå ner mer i vikt även fast det är det enda jag vill. men jag vet att allt bara blir värre då, så därför försöker jag ändå.

men usch, denna ångest. står inte ut.....

Nu mår jag sämre än vad jag har gjort på länge.. Tårarna blandades med blodet som rann på benet under tiden jag satt och skakade och kämpade för att kunna andas.. 

 

Det enda jag vill nu är att stoppa i mig alla tabletter och gå och lägga mig och aldrig mer vakna upp...

Men tyvärr kan jag inte det för min hund är här...

Jag fattar inte hur jag lyckas med allting? Jag fuckar upp hela mitt jävla liv.. ALDRIG gör jag någonting rätt..allting blir bara fel och alla bara blir sura på mig...

Kan man hata sig själv så mycket som jag gör?

Jag fuckar upp hela mitt liv.. allting som ingår i mitt liv.. 

Har ingenting kvar snart.. Allt jag lever för försvinner sakta ett för ett.. 

Vad fan gör jag här? 

Jag är inte värd någonting.. Allting skulle vara så mycket bättre utan mig på jorden. 

Alla skulle vara glada och nöjda. Slippa mig och alla mina problem.

Ingen skulle märka om jag försvann, och dom som gör det skulle ha glömt mig efter en vecka..

 

 

Jag var tvungen att lova psykologen på bup en sak innan jag gick. En sak. Hade jag inte lovat det hade jag inte blivit ivägsläppt.. 

Ett jävla löfte som hindrar mig nu.. Det lockar så jävla mycket nu att bara få försvinna för alltid. 
Livslusten är helt borta.. Jag orkar inte leva längre, jag orkar inte med allting. Jag orkar inte med någonting längre.. 

Det var längesen jag svälte mig själv i mer än ett dygn.. och jag saknar verkligen den känslan. Känslan av en tom mage, en platt mage, en mage där man inte kände hur all mat förvandlades till fett som satte sig på kroppen. 

Saknar känslan av att känna hur man blir svagare och svagare för varje dag - för då vet man att man lyckas..

 

åt förut, ångesten kom snabbt.. tårarna började rinna och jag började skaka.. kände mig så jävla värdelös och kass.. jag klarar ju inte ens av att svälta mig själv längre.. tog en kniv och skärde mig.. så nu har jag ytterliggare ett sår i benet.. men det hjälpte inte, ångesten var fortfarande lika stark..därför gick jag till toan och där kämpade jag för att stå emot ångesten, men det funkade inte..så jag lät allting komma upp.. 

 

Ångest. Jävla ångest. Kan du inte bara försvinna ur mitt liv och låta mig vara ifred? 

Nu i oktober är det ett helt jävla år sen allting började.. Det känns som att det var igår allting började, men som att jag har mått dåligt hela livet..

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som har hänt under detta året..för att minnas och för att ha det så man kommer ihåg lite..

 

Oktober 2011 - Min hund blev avstängd från sitt dagis i mitten av oktober. Hade ingen lösning för vart hon skulle ta vägen på dagarna och alla mina tankar gick åt att försöka lösa det. Kunde inte koncentrera mig i skolan eller på något annat än min hund. Slutade äta normalt och gick ner massor..om jag minns rätt var det runt 5 kg som försvann bara under halva oktober..

 

November 2011 - Fortsatte att bara tänka på lösningar åt min hund, och fortsatte att rasa i vikt.. Gick ner ytterliggare ungefär 5 kg så vågen visade ca 10 kg mindre än förut.. fick svårare att koncentrera mig och sov inte ordentligt på natten. Mina vänner såg hur dåligt jag mådde och tvingade mig till skolsköterskan där jag berättade. Fick börja väga mig en gång i veckan och hon tjatade hela tiden om att jag inte fick gå ner mer. Hon kontaktade bup som ringde mig men jag ljög under samtalet så dom bedömde att jag inte behövde komma till dom. Jag hade tillräckligt med problem med min hund och ville enbart koncentrera mig på dom. Jag satte mig själv och min hälsa åt sidan. 

 

December 2011 - Gick och vägde mig varje vecka hos skolsköterskan och vågen visade bara mindre och mindre. Orkade ingenting på praktiken längre och jag såg tydligen ut som ett lik hela tiden. Det var här jag testade att skära mig första gången, och jag fortsatte med det. 

 

Januari 2012 - Fick lämna in min hund på träningsinackordering och hade då lösning för henne ett tag. Mådde lite bättre men det var här jag började fastna i ätstörningen. Jag gillade hur jag hade gått ner i vikt, och ville fortsätta med det. Åt bättre än innan men fortfarande inte tillräckligt bra så fortsatte att gå ner i vikt. Skolsköterskan kontaktade bup och jag fick min första tid där i början av februari.

 

Februari 2012 - Här skaffade jag den här bloggen. För att kunna skriva av mig, eftersom jag inte pratade med någon om hur jag mådde. Åkte första gången till bup och träffade en läkare från ätstörningsteamet (blev skickad till ätstörningsteamet för att jag hade gått ner så mycket). Fick åka till sjukhuset och ta prover och jag led av folsyra- och b12 brist. Hade gått ner runt 20 kg här och jag mådde så dåligt på insidan trots att jag inte visade det. Tänkte hela tiden på hur jag lättast skulle ta mitt liv.. 

 

Mars 2012 - Spydde första gången efter maten. Ångesten blev allt starkare efter att jag hade ätit och jag klarade inte att hålla emot. Det dök upp en röst i huvudet som sa åt mig att inte äta och hur värdelös jag va om jag gjorde det.. Var så trött på allt och alla och ville bara försvinna och dö, var väldigt nära på att hoppa från en bro. Hade aldrig varit så nära på att avsluta mitt liv innan, men mina hundar och vänner fick mig att orka stanna kvar. Alla trodde jag mådde bra då jag gömde allting bakom ett leende, men innerst inne var allting skit... Fick diagnoser på vad jag led av - egentlig depression och ätstörning uns typ 4. 

 

April 2012 - Mådde så dåligt och orkade ingenting så i april blev jag sjukskriven från alla praktiska moment i skolan, vilket ledde till att jag var ledig ca två och en halv dag i veckan. Det gick sämre i skolan för att jag inte kunde koncentrera mig. Vikten gick upp och ner hela tiden, och jag fortsatte att spy efter maten och att skära mig när ångesten kom. Blev hotad av personalen på bup att bli inlagd på behandlingshem då jag inte hade ätit någonting på ca 4 dagar..

 

Maj 2012 - Efter att ha fått reda på att mina föräldrar skulle flytta isär orkade jag inte med mer problem. Så skrev ett brev och stoppade i mig alla värktabletter jag hade. Jag var klar med livet. Dock vaknade jag upp dagen efter, men jag hade den natten sovit bättre än någonsin. Tror att hade jag haft några fler tabletter så hade jag nog lyckats..  Höll dock tyst om självmordsförsöket för alla och tror bara det är en person som vet om det idag...   Hade en stark känsla av att försöka igen och jag sparade alla tabletter jag kom över..  Fick under maj månad beskedet om att jag skulle få flytta hemifrån, så en positiv sak hände här...

 

Juni 2012 - Jag flyttade hemifrån och mådde bättre. Började äta bättre men inom mig pågick en kamp. En sida ville bli frisk och kunna äta normalt och den andra sidan ville bara bli smal och ha kontroll. Lyckades gå upp några kg. 

 

Juli 2012 - Gick upp ytterliggare lite och låg sedan kvar på den vikten länge. Åt oftare och bättre och kunde se en ljusning i livet. 

 

Augusti 2012 - Låg kvar på samma vikt och var på bup i början av månaden där vi pratade om att lägga ner kontakten.  I mitten av augusti började allting bli sämre igen.. Ångesten kom inför att skolan snart började och det blev jobbigare att äta igen.. Började skolan och skolsköterskan kallade in mig på samtal hos henne. Hon tyckte jag såg smalare ut och hon hade rätt.. Hade gått ner ca ett kg sen början av augusti. Blev tvingad att gå till henne varje vecka och väga mig.  

 

September 2012 - Fortsatte gå till skolsköterskan och väga mig. Gick ner ytterliggare och hon hotade med att kontakta bup om jag hade gått ner nästa gång jag skulle väga mig. Därför tvingade jag i mig massor med mat och gick upp. Ångesten kom över viktuppgången och jag började spy mera efter maten och när jag inte gjorde det skärde jag mig massor. Fick reda på en hemsk sak och mådde sämre igen. Var nära på att hoppa från balkongen men hindrade mig i sista sekunden och skärde mig djupt i benet istället. Var även väldigt nära på att ta överdos av värktabletter men en person lyckades hindra mig från det. 

 

Oktober 2012 - Fortsatte att gå ner i vikt.. ett halvt kg varje vecka har jag gått ner nu.. Ska till bup nästa vecka för första gången sen början av augusti. Ärren och såren på benen och armarna blir bara fler och fler och jag spyr oftare och oftare nu. Är osäker på om jag ska berätta hur det är för bup eller om jag ska ljuga och bli av med dom igen.. Dock lär dom se att jag har gått ner i vikt och att såren är fler.. Och en kompis sa till mig "Det är som att välja mellan skolsköterskan eller bup. Ljuger du för bup och blir av med dom så kommer skolsköterskan ändå kontrollera dig och skicka dig till bup om det blir sämre. Berättar du sanningen för bup är du antagligen kvar hos dom och skolsköterskan låter dig vara." Jag vet inte hur jag ska göra... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla ser att jag äter, att jag äter normalt. Ingen kan förstå min viktminskning. 

Men det ingen vet är vad som pågår bakom stängda dörrar, när jag är ensam. 

När jag är ensam kommer maten upp eller så svälter jag mig själv.. 

Äter jag, men inte låter maten komma upp igen, kommer rakbladen fram..

Hatet mot mig själv växer bara mer och mer för varje gång jag äter, för jag känner mig så himla värdelös. 

 

Äter inte mycket nu igen.. Är i en period då jag mår illa hela tiden och får tvinga i mig mat. För jag vill inte hamna där jag va för ett år sedan, det va hemskt. 

Men när jag tvingar i mig mat mår psyket så dåligt och jag känner mig så värdelös så då ber jag om förlåtelse genom att spy eller skära mig.. Mitt ben börjar få väldigt många sår och ärr på sig nu.. Jag har aldrig haft många sår som har funnits samtidigt, men nu kan jag inte ens räkna dom på två händer längre..