Var jag inte i helvetet så är jag det nu..
Var hos skolsköterskan idag.. Och det gick inget bra.. Har gått ner 1,4 kg på fyra dagar.. Skolsköterskan var inte glad, medans rösten i huvudet var överlycklig.. Och ska jag vara ärlig blev även jag glad inombords. För jag klarar någonting här i livet.
Men sedan började hon prata om att lägga in mig på behandlingshem. O jag vägrar.. för dom kommer hindra mig från att bli omtyckt då..
Får till torsdag på mig att stå still eller gå upp i vikt. Har jag gått ner då är jag körd tror jag.. O felet är, jag vill ändå gå ner.. men inte för att hamna på behandlingshem utan för att bli smal, omtyckt och få beröm när jag går ner..
Varför ska livet vara så jääävla svårt?
Jag är seriöst så jävla nära på att ge upp hela livet nu..
Kämpar mot gråten
Jag skrattar och jag ler, för att undvika att brista ut i gråt.
För jag är nära på att brista i gråt hela tiden. Så fort jag inte gör någonting kommer alla tankar och tårarna trycker i ögonen. Men jag måste låtsats att allt är bra, jag kan inte börja gråta för då kommer jag inte kunna sluta.
Idag blir det att gå till skolsköterskan för att väga mig, har jag gått ner sen i måndags så är jag körd, och jag vet inte vad hon hittar på då.. Är ännu mer illamående än vad jag brukar av nervositet.. Hur ska detta sluta, för jag har ingen aning om jag har gått upp, står still eller har gått ner... Jag har verkligen ingen aning...
Det kommer inte vara lätt att ändra på...
Flickan skrattar, skämtar och ler.
Skär sig i armen när ingen ser.
Huvudet fylls med dolda skrik.
Flickan skakar, hon får panik.
Slutar gråta, slutar skaka.
Sakta men säkert, faller hon tillbaka.
Torkar bort blodet, snyftar ett tag.
Numera händer det nästan varje dag.
Anfall av ångest drabbas hon av.
För alla ska ställa för många krav.
Ingen lyssnar när hon vill göra sig hörd.
Flickan är numera psykiskt förstörd.
Vad lever jag för längre?
Jag har tappat livslusten helt.. Känns som om jag inte har någonting att leva för längre..
Det känns som ingen skulle märka om jag försvann, och jag är ju ändå så jobbig att folk tycker det är skönt när jag inte är med..
Jag klarar knappt av min hund längre. Har ingen energi och flyger på promenaderna och jag kan inte aktivera henne ordentligt och jag får aldrig ordning på hennes "problem".. Jag är inte värd att ha hund, jag är inte tillräckligt duktig!
Jag klarar inte av att äta ordentligt, hur mycket jag än försöker så går det inte.. Vill ha hjälp samtidigt som jag bara vill bli smalare, för är jag smalare kommer jag vara lycklig.. Jag är för dålig, jag är inte värd mat!
Jag är ingen bra vän, blir sur för minsta lilla och har inget tålamod längre.. stör mig på småsaker.. Jag är inte värd mina underbara vänner, jag är inte tillräckligt bra!
Jag är fan inte värd någonting.. den enda utvägen är att försvinna härifrån för gott, och det är inte långt ifrån att jag gör det snart, helt ärligt... Livslusten är helt bortblåst..
Helvetet befinner jag mig i.
Ingen vet hur jag känner mig.
Ingen vet hur jag mår.
Att mitt hjärta gråter,
det är det ingen som förstår.
Alla tror att jag är lycklig,
och lycka är vad dom ser.
Men tårarna rinner i ensamhet,
medan läpparna skrattar och ler...
Allt är åt helvete med mig, även om det inte syns...
Jag gråter osynliga tårar, även om jag ler.
Men i mörkrets skugga viskar jag:
"Jag orkar inte mer.."
Jag ropar på hjälp, även om jag skrattar.
Men i mörkrets skugga undrar jag:
"Varför är det ingen som fattar?"
Jag är olycklig, även om det ser ut som jag är glad.
Men i mörkrets skugga tänker jag:
"Är det såhär det ska vara?"
Jag är död, även om mitt hjärta slår.
Men i mörkrets skugga gråter jag:
"Varför är det ingen som fattar hur jag egentligen mår?"
Jag är inte glad bara för att jag skrattar...
Ni kanske tror mig när jag skrattar,
att jag mår bättre när jag ler.
När inte glansen finns i ögat,
dinns det nån som tåren ser?
När inga tårar finns att torka,
när jag skrattar bort min gråt.
När jag sväljer alla känslor
för att känna är för svårt.
Jag sväljer all förtvivlan,
jag flyr bort från min tår.
När jag kväver allt jag känner,
ser någon då hur jag mår?
vet inte vad jag vill..
Vill äta samtidigt som jag inte vill äta..
Vill gå ner mer i vikt men samtidigt vill jag inte bli "sjukare"..
Vill ha hjälp men samtidigt vill jag bara bli smal..
och skulle jag få hjälp så kan jag inte fortsätta att försöka bli smal och gå ner i vikt..
Vet fan inte hur jag ska göra..
Fast, igen.
Följde med min kompis till skolsköterskan idag. Skolsköterskan som upptäckte min ätstörning och som skickade mig till bup. Hon såg att jag hade gått ner i vikt och hade jag inte följt med min kompis hade hon kallat mig till henne.. Pratade med henne om hur det är för mig och varför jag gör det.
O sanningen är den att jag är livrädd för att bli tjock, det känns som om jag äter minsta lilla så sätter det sig på magen, låren, armarna, överallt. Samtidigt älskar jag känslan av att ha en tom mage, känner mig äcklad av att ha massa mat i den och så är den inte uppsvälld som den blir efter att man har ätit. Och jag blir stolt över mig själv när jag inte äter, jag har kontroll och jag klarar av någonting här i livet.
Jag blir stolt över mig, för en gångs skull när jag inte äter och när man sedan ser resultatet på vågen känns allting ännu bättre!
Tvingades även att väga mig hos henne idag, och hade gått ner minst 1,1 kg sen jag va hos bup i början av augusti. På bup vägs jag i bara underkläder och linne medans jag hade kläder på mig hos skolsköterskan. Och mindes inte exakt vikten jag hade hos bup senast, men jag vet att det var mer än det jag trodde så har gått ner mer än 1,1 kg.
Resultatet blev att jag ska gå till henne på fredag igen och har jag gått ner mer då kommer hon skicka mig någonstans så jag får mer hjälp. Därför äter jag så mycket jag kan nu men samtidigt finns ångesten där hela tiden. Och rösten som berömmer mig när jag inte äter och som blev överlycklig och överöste mig med beröm när vågen visade minus.
Jag står i ett vägkors och vet inte vart jag ska ta vägen!
Ska jag följa rösten och inte äta och gå ner mer men bli skickad till nått ställe så jag får hjälp, eller ska jag äta som en häst denna vecka för att inte gå ner mer innan så jag slipper bli iväg skickad någonstans och sedan fortsätta svälta mig?
Kan någon hjälpa mig att välja?
Kaos
Det är kaos.
Har ätit som en gris idag. Har inte kunnat sätta stopp.
Slutade med ett besök på toan där det mesta kom upp igen.
Lättnaden kom men samtidigt hade jag ångesten som gnagde och rösten i huvudet som skrek.
Går emot det än en gång, sitter just nu o äter choklad.
Känner ångesten bli starkare o starkare, rösten blir argare o argare och jag blir värdelösare o värdelösare..
Känner ångesten bli starkare o starkare, rösten blir argare o argare och jag blir värdelösare o värdelösare..
Får se vart denna dag slutar, men en sak är säker, jag kommer tvingas tänka på denna dagen flera dagar nu och kompensera för allting jag åt idag...
Första veckan avklarad
Nu har jag gått en vecka i skolan.
En vecka där jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt.
Mådde inte alls bra och tror jag hade feber, samtidigt som jag var yr och svimfärdig hela tiden.
Och rösten som hela tiden gjorde sig påmind i huvudet om att jag inte skulle äta. Och en ångest som fanns där hela tiden. Sömnproblemen var stora och jag sov mellan 2-5 timmar varje natt. Var helt död och minns inte allt som hände..
Blev även halvt utskälld av min nya mentor att jag inte äter ordentligt och att jag dricker cola zero. Min förra mentor har berättat för henne om problemen men hon verkar ändå inte förstå hur det är. Blev väldigt irriterad över det för jag vill inget annat än att äta ordentligt. Men det är så mycket som tar emot. Jag kan inte. Jag försöker, men jag lyckas inte alltid.
Blir även superlätt irriterad på människor. Har hela veckan kämpat med att inte dampa loss på människor, och ibland har jag inte lyckats hindra mig.
Allt blir bara värre o värre och problemen blir bara större o större.
Maria Mena - Just a little bit
Ångest.
Har sån ångest.
Har ätit för mycket idag.
Jävla ångest asså.
Men jag ska hålla emot, ska inte gå o spy, och hoppas på att klara det.
Ska kämpa. Ska klara det.
Dock skriker rösten i huvudet att jag är så jävla värdelös, jag gör ingenting rätt, jag klarar ju inte ens av att inte äta. Jag är så ful, fet och alla hatar mig.
Kan rösten bara försvinna, vill inte leva i detta helvete mer!
Har klarat av att bara äta litelitelite i över en vecka men idag gick det inte.. Åt pyttelite i skolan, två små runda knäckebröd, litelite glass och litelite spagetti o köttfärssås.
Ångest.
Har sån ångest.
Har ätit för mycket idag.
Jävla ångest asså.
Men jag ska hålla emot, ska inte gå o spy, och hoppas på att klara det.
Ska kämpa. Ska klara det.
Dock skriker rösten i huvudet att jag är så jävla värdelös, jag gör ingenting rätt, jag klarar ju inte ens av att inte äta. Jag är så ful, fet och alla hatar mig.
Kan rösten bara försvinna, vill inte leva i detta helvete mer!
Har klarat av att bara äta litelitelite i över en vecka men idag gick det inte.. Åt pyttelite i skolan, två små runda knäckebröd, litelite glass och litelite spagetti o köttfärssås.
Beautiful
For everything that's wrong in life,
looks in the mirror to criticize,
I'd rather be beautiful than alive.
Jag har ingen ätstörning
Jag har ingen ätstörning, fast jag har en ätstörning.
Men jag har ingen ätstörning, detta är normalt för mig.
Men jag har ingen ätstörning, detta är normalt för mig.
Ingen älskar mig..
Jag önskar att någon vill kämpa för mig.
Någon som vill att jag ska bli bra.
Någon som verkligen älskar mig.
Men, jag står ensam här.
Kämpar för mig själv och knappt att jag ens gör det längre..
Måste verkligen veta!
Jag har sån ångest över att jag inte vet vad jag äter.
Jag vill veta om jag har gått upp, står still eller har gått ner.
Jag hoppas på det sista,
men på ett sätt känns det inte som det.
Känner mig stor som en ko...
Har sån ångest att jag seriöst funderar på att köpa en våg för dom sista pengarna jag har denna månad...
Fuck ångest
Skola imorgon.
Sitter här med söndagsångesten.
En ångest som är mycket starkare än normal söndagsångest.
Detta är riktig ångest.
Ångest som bara får mig att vilja försvinna.
Har ångest inför skolan, nu börjar allvaret igen.
Kraven, presentationerna, praktiken, lunchen i skolan.
Har även ångest för det jag har ätit idag.
Tre kakor. 120 kcal i varje kaka. 360 kcal idag.
Och jag som inte ens har rört mig nått idag, har bara gått till tvättstugan.
Självklart tog jag trapporna, så bränner jag mer kalorier än om jag tar hissen.
Känns som jag har ätit för mycket idag..
Känslan av att vara värdelös och oälskad hela tiden..
Ingen känner den riktiga mig, den jag som finns inom mig. Alla känner bara den mig som oftast har ett leende på läpparna och skrattar och skämtar. Den som alltid bryr sig om alla andra och inte verkar ha några problem alls.
Men ingen vet hur många gånger jag suttit i min ensamhet och gråtit, hur många gånger jag har förlorat hoppet, hur många gånger jag har skärt mig själv, hur många gånger jag har gett upp livet och försökt ta mitt liv, hur många gånger jag inte orkat kämpa emot ätstörningen och inte ätit på flera dygn.
Ingen vet hur många gånger jag har känt mig helt värdelös, helt oälskad, så otroligt fet, så hatad, så störd och onormal. Så många gånger det har känts som ingen bryr sig om mig, som att ingen ens skulle märka om jag försvann föralltid.
Så många gånger jag har varit nära att berätta allting för psykologen och mina vänner, men i sista sekunden har jag stoppat mig. Jag vill inte lägga mina bekymmer på alla andra och jag vet att ingen skulle förstå. Ingen skulle fatta varför jag inte bara äter, för det är inte lätt. Att ens ta en tugga kan vara en av dom hemskaste sakerna i mitt liv. Tanken på att den kommer ligga i min mage och att alla kalorier sedan sprids till olika ställen i kroppen. Ingen skulle förstå det, ingen som inte har haft ätstörning. Och jag känner eller vet ingen som har eller haft haft ätstörning.
Ingen vet om dom tankarna som har gått igenom mitt huvud eller som finns i mitt huvud hela tiden. Ingen vet hur hemska dom är.
Jag vill bara ge upp.
Jag hoppas på att få göra det en dag..
Jag döljer allting bakom ett falsk leende
Det glädjer mig att ingen vet hur dåligt jag mår. Men samtidigt skrämmer det mig att ingen märker någonting och varför ingen verkar bry sig riktigt ordentligt. Känns som jag är helt ensam i världen.
Jag ska ta mitt liv när ni inte längre ser.
Allt blir bara värre o värre.
Jag kan knappt äta längre.
Känns inte ens normalt att äta längre.
Jag tänker inte ens på att jag måste äta.
Har inte ätit på hela dagen idag.
O jag är så stolt över det.
Jag vill så gärna väga mig, måste ha gått ner ytterliggare.
Men har ingen våg.. o jag vill bara väga mig.
Bli smal, min dröm och mitt mål.
Att bli omtyckt och älskad.
Att må bra.
För allt kommer lösa sig bara jag är smal.
Trots att jag inte har ätit idag så känns magen så stor. Känns som den är helt full.
Jag gillar känslan av att ha en tom, platt mage.
Det enda jag vill är att bli smal, må bra och vara lycklig.
Oro
Jag är så jävla orolig inför skolstarten.
Inför alla krav man har på sig.
Måste få bra betyg.
Måste klara alla uppgifter och läxor.
Måste klara praktiken.
Och samtidigt ska jag klara av att ta hand om hunden, mig själv och lägenheten.
Men mest av allt, jag är så jävla orolig inför lunchen.
Att tvingas gå till matsalen.
Att tvingas välja mellan att lyssna på kroppen eller rösten.
Kroppen säger åt mig att äta, medan rösten skriker åt mig att jag inte ska äta, för jag kommer gå upp så mycket i vikt då. Och samtidigt ska jag höra kompisar och lärare tjata på mig att äta.
Jag vet inte hur jag ska göra.. sån jävla ångest bara jag tänker på skolan och mat där och allt.
Usch.
Att äta känns inte ens normalt för mig längre..
Att svälta mig ger mig en känsla av trygghet och en känsla av att jag har kontroll över mig själv.
Jag är rädd för ångesten och oron som kommer när jag äter, därför svälter jag mig så mycket jag kan.
Och jag är livrädd för att gå upp i vikt. Vill gå ner mera.
Jag mår skit, och jag är rädd för allt!
Sålänge som jag kämpat utan att få nått tillbaks
Ingenting som hjälper mig
Har bara tomma ord kvar.
Jag är inte värd ett dugg
Inte luften som jag andas
Jag är ingenting längre
Nej inte för dom andra.
Jag sitter för mig själv
Och vill vara i min ensamhet
Ingen bryr sig om det.
Det här är smärta
Av allra högsta grad.
Jag vill bort härifrån
Leva som du och ha det bra.
Sover aldrig på natten
Ligger ensam och tänker
På allt som har hänt
Vad som ska hända dagen efter.
Jag vill ställa några frågor
Hur lång är min livstid?
En sån som ingen vill ha och en sån som ingen märker?
Jag är krossad
Jag har förlorat mig själv
Jag har förstört mig själv och allting igen.
Som vanligt så känner jag att livet är hopplöst
Det har nog en mening
För livet är meningslöst.
Lyckan i mitt liv har jag glidit ifrån.
Det känns som att jag aldrig varit glad
Men som att smärtan kom igår.
Jag fejkar mina skratt
Och jag försöker att le.
Jag har förstått att jag inte passar
Att jag inte ska vara här.
Jag tittar ner emot marken
Kanske finner lyckan där.
Jag har försökt så många gånger
Men nu har det gått förlångt.
Kärlek och trygghet
Är allt som jag begär.
Jag kommer aldrig glömma smärtan
Jag lovar o jag svär.
Jag är rädd för att leva.
Och jag är rädd för att dö.
Ibland undrar jag om jag ens betyder någonting för någon och att någon ens bryr sig om mig..?
.
Jag vill försvinna för gott
Har en riktig skitdag.
Eller rättare sagt, en skitperiod.
Varje jävla dag kämpar jag mig för att ta mig igenom.
En jävla kamp som får mig att inte orka mer och inte vilja mer.
Jag vill inte längre gå upp på morgonen, bara ligga kvar med huvudet under täcket.
Bara få vara. Ensam. I egen värld. Med tankarna. Med lösningar.
Det enda jag vill är att få må bra.
Att få leva livet, vara glad, vara lycklig, kunna göra vad jag vill.
Men mest av allt. Att kunna äta. Att äta utan att få ångest.
Jag vet seriöst inte hur jag ska göra för att må bra och kunna äta normalt igen.
Tro mig, även om det inte verkar så, så kämpar jag. Varje jävla dag för att må bättre.
Helvetet.
Som ni kanske har märk har blogguppdateringen ökat.
Detta är för att jag skriver här när jag mår så dåligt att jag verkligen måste skriva av mig.
Och nu mår jag så dåligt att jag måste skriva av mig väldigt ofta.
Jag måste skriva av mig för att lätta på mina känslor.
Helvetet har börjat om. igen.
Allt jag vill är att vara perfekt o älskad.
Sömnproblem
Sover bara mindre och mindre för varje natt.
Kan inte somna på kvällarna.
Och kan inte sova på natten utan att vakna.
O på morgonen är det oftast omöjligt att somna om.
Jag kan inte äta ordentligt och inte heller sova normalt.
Dom mest naturliga saker i livet är svårt för mig att klara av.
Hur fan ska detta livet sluta?
Bakom masken finns en livrädd tjej som inte vet vad hon ska göra...
Vad har jag gjort för att tvingas genomlida ett helvete som detta?
Jag ser människor äta.
Människor som slipper tänka på vad dom äter.
Människor som mår bra av att äta.
Människor som inte får ångest över att dom äter.
Människor som inte hör en röst i huvudet som stoppar dom från att äta.
Samtidigt undrar jag vad det är för fel på mig.
Och varför jag fick en ätstörning.
Vad har jag gjort för att tvingas genomlida detta helvetet där den mest naturliga sak som att äta gör det svårt för mig.
-
Tankar
Mina tankar vandrar hela tiden till maten..
Vad ska jag äta, vad ska jag inte äta, hur mycket ska jag röra mig om jag äter det, hur många kalorier är det i det, hur länge kan jag va utan mat utan att det märks, hur ska jag göra för att orka allting utan att bli svimfärdig trots att jag inte äter speciellt bra, hur mycket ska jag äta idag utan att gå upp i vikt men utan att det ska märkas att jag inte äter, ska jag äta överhuvudtaget, ska jag äta utan att bry mig om alla tankar och försöka överleva ångesten som kommer därefter?
Men äter jag så är det som jag hör en röst i hjärnan som skriker..
Hur mycket ska du äta, vet du hur fet du kommer bli om du äter det, du har inte rört dig tillräckligt idag för att äta det, du är så värdelös, du klarar inte av någonting inte ens en ätstörning, du är så misskyckad, ingen vill vara med dig för du är så misslyckad, alla hatar dig, du måste bli smal för att bli någonting, alla kommer älska dig bara du blir smal.
Och rösten är starkare än mig.. För går jag emot rösten och äter så kommer ångesten. En ångest jag verkligen inte orkar med, den är för stark. För jag går emot rösten ibland, men det har jag fått ångra genom att ångesten är så stark att jag kräks eller skär mig..
Jag klarar fan inte av detta snart.. Tankar om maten som hela tiden finns i min hjärna. Rösten som får mig att känna mig helt misslyckad och värdelös. Ångesten som får mig att lyssna på rösten. Smaken av att precis ha kräkts och armarna och benen som får mer och mer ärr och märken.
Jag lyckas aldrig med nått..
Detta kommer bli slutet för mig..
Varenda jävla dag är en kamp.
En kamp som jag inte vet hur det kommer sluta.
Jag klarar kampen varje dag,
men det stannar kvar inom mig,
vilket gör varje nästkommande kamp svårare för mig.
Varje kväll när jag kämpat ännu en hel dag mår jag som sämst.
O för varje kväll kommer jag närmare beslutet...
-
Varför ska jag berätta, när du inte bryr dig?
Varför ska jag ens försöka få dig att förstå?
Värdelös står skrivet i pannan på mig
Jag är värdelös när jag äter.
Jag är värdelös när jag inte äter.
Jag är värdelös när jag skär mig.
Jag är värdelös när jag inte skär mig.
Jag är värdelös när jag gråter.
Jag är värdelös när jag inte gråter.
Jag är värdelös när jag är ensam.
Jag är värdelös när jag inte är ensam.
Jag är värdelös när jag spyr efter jag ätit nått.
Jag är värdelös när jag inte spyr efter jag ätit nått.
Jag är värdelös när jag spyr lite.
Jag är värdelös när jag inte spyr lite.
Jag är värdelös när jag kämpar.
Jag är värdelös när jag inte kämpar.
Jag är värdelös när jag går ner i vikt.
Jag är värdelös när jag inte går ner i vikt.
Jag är värdelös när jag ger upp.
Jag är värdelös när jag inte ger upp.
Jag är värdelös när jag är glad.
Jag är värdelös när jag inte är glad.
Jag är värdelös när jag är ledsen.
Jag är värdelös när jag inte är ledsen.
Jag är värdelös när jag gör som andra vill.
Jag är värdelös när jag inte gör som andra vill.
Jag är värdelös när jag tror på framtiden.
Jag är värdelös när jag inte tror på framtiden.
Jag är värdelös när jag får ångest.
Jag är värdelös när jag inte får ångest.
Jag är värdelös jämt helt enkelt.
Kick
Den kicken man får när man ser på vågen att man har gått ner.
Den kicken är underbar.
Det är det som får en att fortsätta.
Och man mår bra, för tillfället.
Känner sig nöjd med sig själv, stolt över att man lyckats, glad över att man är påväg att bli smal.
Den kicken alltså, jag ska fortsätta, för kicken är underbar.
Jag ska fortsätta.
Ångest.
Ångest. Ångest. Ångest.
Ångest över att jag har ätit idag.
En halv mjukglass har jag ätit.
Och det är en halv mjukglass för mycket.
Vad ska jag göra?
En del av mig vill få hjälp för min ätstörning.
Men om jag får hjälp förlorar jag allt jag har jobbat hårt för.
Men om jag inte får hjälp, kan det förstöra mig och allting i mitt liv.
Vad ska jag göra?
Ätstörning
Du ljuger för dina vänner
Du ljuger för din familj
Men mest av allt
Du ljuger för dig själv
Mår skit..
Depp musik på högsta volym,
tankar som snurrar runt i huvudet,
tårar som rinner ner för kinderna,
ångest som gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen,
känslor som gör uppror inom mig.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu,
har så jävla mycket ångest över allting.
Ångest för det förflutna, för nuet och för framtiden.
För allting som har hänt, händer och kommer att hända.
Vill bara försvinna härifrån nu,
men kan inte det då min hund är här.
Måste hitta en lösning, snabbt.
Kanske dags att låta blodet rinna nerför armen igen?
Dikt av mig
Bara för att jag äter, skrattar och ler,
betyder inte att det inte finns något dåligt mer.
För innerst inne är allting fortfarande skit,
och det är en lång väg dit.
Jag känner mig hela tiden värdelös,
och det känns som jag är helt kraftlös.
Jag orkar inte längre allting jag tidigare gjort,
och det känns som allting har gått så fort.
Jag anser att jag är för tjock,
även om det kanske kommer som en chock.
Men jag orkar inte mer,
och ni kan inte stoppa mig hur mycket ni än ber.
En dag kommer jag ge mig av,
och jag hoppas att jag får en vacker grav.
Allt börjar om igen..
Lovet har gått bra, har mått bra o kunnat äta och har varit glad och sett en ljus framtid..
Men nu... det känns som allt börjar om igen och att jag är där jag var förut..
Tänker jämt på vad jag ska äta och hur jag ska få bort det jag har ätit. Har bara ätit en gång på två dygn nu. Får ångest så fort jag bara tänker på att jag ska äta. Jag känner mig hela tiden rastlös och har svårt att koncentrera mig på en sak. Jag känner mig svimfärdig hela tiden. Självmordstankarna är starkare än förut, och jag är sjukt nära på att bara ge upp nu.. och jag hoppas det går vägen denna gång.. Jag har svårt att sova och vaknar flera gånger varje natt. Tankarna om att jag är värdelös och att jag inte gör nått rätt är sjukt mycket starkare. Jag tycker jag är tjock och vill bara gå ner nu..
Det enda jag vill nu är att försvinna.. för gott.
Ångesten är mycket större nu med eftersom bup nu har börjat prata om att lägga ner kontakten, och gör dom det kommer jag aldrig klara mig, även fast jag inte gillar att gå dit. Men det hjälpte ändå att prata av sig med nån proffisionell.. Jag vet inte vart mitt liv kommer sluta nu... men jag hoppas det slutar snart eller blir bra..
Men nu... det känns som allt börjar om igen och att jag är där jag var förut..
Tänker jämt på vad jag ska äta och hur jag ska få bort det jag har ätit. Har bara ätit en gång på två dygn nu. Får ångest så fort jag bara tänker på att jag ska äta. Jag känner mig hela tiden rastlös och har svårt att koncentrera mig på en sak. Jag känner mig svimfärdig hela tiden. Självmordstankarna är starkare än förut, och jag är sjukt nära på att bara ge upp nu.. och jag hoppas det går vägen denna gång.. Jag har svårt att sova och vaknar flera gånger varje natt. Tankarna om att jag är värdelös och att jag inte gör nått rätt är sjukt mycket starkare. Jag tycker jag är tjock och vill bara gå ner nu..
Det enda jag vill nu är att försvinna.. för gott.
Ångesten är mycket större nu med eftersom bup nu har börjat prata om att lägga ner kontakten, och gör dom det kommer jag aldrig klara mig, även fast jag inte gillar att gå dit. Men det hjälpte ändå att prata av sig med nån proffisionell.. Jag vet inte vart mitt liv kommer sluta nu... men jag hoppas det slutar snart eller blir bra..
Några dagar till...
Det enda jag vill just nu är att försvinna..
O det är inte långt ifrån att jag gör det heller..
Men jag har min hund här,
så jag kan inte lämna henne ensam här genom att försvinna..
Jag får stå ut lite till helt enkelt..
Jag säger en sak, trots att jag menar en annan
Jag säger att jag mår bra, trots att jag håller på att gå sönder.
Jag säger att allt är bra, trots att jag har massa problem.
Jag säger att det inte är någonting, trots att det egentligen är mer än jag kan handskas med.
Jag säger att jag är okej, trots att jag egentligen inte är det.
Jag säger att allt är bra, trots att jag har massa problem.
Jag säger att det inte är någonting, trots att det egentligen är mer än jag kan handskas med.
Jag säger att jag är okej, trots att jag egentligen inte är det.
Jag mår inte bra..
Hör du mig skratta, ser du mig le
Tro inte, att jag mår bättre för det
Tro inte, att jag mår bättre för det
Ser du mig växa, se rundare ut
tro inte bara, min ångest är slut
För allting finns kvar, min ilska och gråt
Det kan inte kilona göra något åt
Jag undrar allt mera, varför jag finns till
När leva är det sista som jag vill
Jag mår bra..
..men titta in i mina ögonen och där ser du att den meningen är en lögn..
Bli liten igen..
Ibland är det enda jag vill att bara vara liten igen och att allting var som det har varit.. Och hoppas på en bättre, ljusare framtid..
Men tyvärr går inte det, så det är bara att försöka klara av dagen trots att man inte orkar..
Men tyvärr går inte det, så det är bara att försöka klara av dagen trots att man inte orkar..
